Longevity - En blogg om hälsa - Brasiliansk Jiujitsu

Brasiliansk jiujitsu

Alltså om man kan känna kärlek till annat än människor så är det till brasiliansk jiujitsu. Jag har under hela mitt liv varit extremt (ja det passar sig med superlativ) rastlös och sällan prövat någon träningsform länge nog att fastna för det. Så har mitt mindset varit i varje fall. Detta tills jag av misstag hamnade på en jiujitsuträning (trodde jag skulle pröva thaiboxning men kom fel dag). Efter det här passet så insåg jag att jag helt enkelt inte hade testat på rätt form innan. Detta var för snart sex år sedan. Jag fastnade direkt. 
 
Jag minns som idag många av de känslor som jag gissar att de flesta nybörjare går igenom. Det var med blandad förskräckelse man prövade de olika teknikerna. All prestationsångest som strömmade genom både huvud och kropp. Jag minns när jag fick frågan första gången att hänga med på friträning på fredagar och jag tänkte, aldrig i livet, jag kan ingenting. Tänk om man hade kunnat tala om för sig själv att det är så man lär sig, att få hjälp av andra mer erfarna. Hur som helst. Jag kände mig allt som oftast korkad, teknikerna var supersvåra. Det brukar pratas om mänskligt schackspel när man pratar om jiujitsu vilket kanske säger en del. Det är lika mycket hjärna som fysik i den här sporten, eller livsstilen är mer rimligt att kalla det. Nu ungefär 1300 (underskattat antal) pass så kan jag säga att ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag kan. 
 
I början av min resa så tränade jag två pass i veckan. Det gjorde jag första terminen. Efter det ökade jag antal pass ganska dramatiskt. År två, tre och fyra så tränade jag minst sex pass i veckan. Jag blev helt hooked. Sista ett och ett halvt åren så har jag gått ner igen och nu blir det i snitt tre pass i veckan. Jag skadade mig helt enkelt för mycket. Den enda egentliga nackdelen med jiujitsu är att om man kör för hårt (my middle name) så blir det många skador. Jag har till exempel slitit av ett korsband, fått frozen shoulder, slitit av alla ledband i vänster ringfinger, brutit tår, brutit tummen, bristningar i armbågsleder, slemsäcksinflammationer i knäna, hamstringsbristningar, otaligt antal blåklockor och så vidare. Trots allt det här så har jag inte tappat min kärlek till brasiliansk jiujitsu. Det var precis vad min hyperaktiva hjärna behövde. Jag tappade tio kilo första året, nu är de flesta av dem tillbaka (7) men istället för fett så är det muskler.
 
Utöver att det är en fantastisk träningsform som stimulerar både hjärna och fysiska behov så har den gett mig en helt ny extra familj, mängder av nya bekanskaper och de få jag kallar riktiga vänner kommer ur den här skaran människor. Dessutom är det genom kampsporten som jag har träffat min absolut livs största kärlek. Jag har försökt lära mig att inte ångra några beslut jag tagit i livet utan istället lära mig av dem som inte faller ut så väl. Är det någonting som jag vunnit mycket av så är det beslutet att pröva brasiliansk jiujitsu fastän jag egentligen inte var där för att pröva just det. 
 
 
Level 3 av 5. Efter fem års slit på mattan fick jag mitt efterlängtade lila bälte augusti 2020. Med på bilden är min fantastiska coach tillika väldigt goda vän Martin. 
 
 
Visa fler inlägg