Longevity - En blogg om hälsa

Förra söndagens eftermiddag/kväll steg vi på tåget i Göteborg för att byta till nattåget i Stockholm mot Boden. I Boden blev nästa byte till Kiruna som var ändstation. Vi hade bokat en egen sovkupé då vi hade så mycket packning. Hela resan tog ungefär 20 timmar. Inga förseningar dock så det började riktigt bra. Väl i Kiruna hade vi bokat boende en natt eftersom det hade blivit för tungt att vandra 19 km direkt efter en natt med dålig sömn på tåg. Det var ett helt rätt beslut med facit i hand. Vi sov gott på ett trevligt hostel som hette Spis. Det låg i Gamla Kiruna. Hela staden håller ju på att flyttas för gruvans skull.

 

Nåväl, efter en natts sömn tog vi Nikkaluoktaexpressen till vår destination Nikkaluokta. Det var en bussresa på cirka 90 minuter. Vi hade tur med vädret och ännu mer tur med avsaknad av mygg den här dagen. Det blev värre längre fram på resan. Väl framme fyllde vi på vattenflaskor, började promenera mot målet. Min packning vägde runt 18 kg (hade tält och spritkök med mera). Efter en 5 km riktigt varm vandring kom vi fram till Enoks där vi tog en paus och åt lite mat. För egen del blev det en renburgare.

 

Efter maten fortsatte vi vandringen, vi hade där cirka 12-13 km kvar till Kebnekaise fjällstation. Det var en tuff vandring med packning i 23-24 graders värme men den var ändå överkomlig. Väldigt fina vyer och vi hade alla ett glatt humör och såg fram emot äventyret. Vi valde att slå upp tälten ungefär 1,5 kilometer innan fjällstationen då någon vi mötte tipsade om att det var ont om tältplatser vid fjällstationen. Det var fullt av tält.

 

Det tog närmare åtta timmar till målet och när natten kom och vi skulle sova blev det inget vidare. Som värsta amatörerna hade vi inte kollat underlaget särskilt bra och det straffade sig när det var dags att sova. Runt fyra timmars sömn blev det för mig och för andra ingen alls. Bra mör på morgonen efter när det var dags för toppturen. Vi gick från tältet runt 07.20 och kom iväg från fjällstationen ganska exakt klockan 08.00. Det som sedan följde var en utmaning som hette duga. Det fanns egentligen ingenting som kunnat förbereda oss på hur tufft det skulle bli. Vi hade nog alla tolkat det som att vi hade en fin vandring att se fram emot uppåt berget. Vandring är verkligen en underdrift. Vi fick korsa ganska rejäla forsar, gå på smala, branta stigar som hade stup ner i isbelagda forsar och det var bara början. När växtligheten tog slut så kom nästa utmaning i form av stentrappor utan säkerhetsräcken, gång över glaciärer för att komma fram till berget Vierranvarri. Det var en rejält brant klättring upp för att inse att man skulle ner igen i Kaffedalen. Brant, rullande stenar och avslutades med is.

 

Efter Kaffedalen så var det dags att bestiga Kebnekaise. Det var som att alla världens stenar någonsin i alla tänkbara olika storlekar skulle passeras och dessutom brant uppför. För varje krön vi kom till väntade ett nytt. Det var som en dålig dröm. De tog liksom aldrig slut. Så småningom, ca åtta timmar efter att vi lämnat fjällstationen, nådde vi så pass högt att vi bara hade snötäckta Sydtoppen kvar. Vilken känsla att kliva upp på den och få uppleva utsikten från Sveriges högsta berg. Det här var en bedrift som jag är oerhört stolt över. Vi mötte många som valde att bryta vilket var helt förståeligt för det var riktigt, riktigt tufft. Jag fick höjdskräck på toppen då det var ett farligt ställe att vara på då det sluttade rätt ner i döden åt ena hållet.

 

Efter det så hade vi “bara” nedturen kvar. Här valde vi att dela upp oss i två grupper om två samt att en av våra fick ta helikopter tillbaka på grund av trasiga knän. Jag och mitt sällskap tog oss ner på fem timmar och nedturen var muskulärt enklare men psykologiskt tuffare. Det var väldigt brant, rullande stenar, is att passera, forsar att kliva över. Väl nere så insåg man vilken sjukt krävande utmaning det egentligen hade varit. Det är verkligen fantastiskt att vi allihopa klarade av det. Mina sluttankar kring detta är att om du inte är i god fysisk form och har starkt psyke eller mycket pannben så tycker jag inte att du skall ge dig på det här. Det händer olyckor varje år. Det är ändå Sveriges högsta berg vi pratar om.

 

Det blev sen en natt till i tält, fyra timmars sömn och sen vandring tillbaka med packning på 18 kg till Nikkaluokta. På hemvägen var vi så trötta att vi tog en båt delar av sträckan och sparade sex kilometer och några timmar på det. Jag och en annan tog ett dopp i Laddjujavri, en sjö vid restaurang Enoks. Det var det absolut bästa på hela dagen. Efter det hade vi cirka fem km kvar till bussen som tog oss tillbaka till Kiruna för en natt på Malmfältens Folkhögskola med bastu och sömn i en riktig säng.