Longevity - En blogg om hälsa - Att gå upp i vikt

Att gå upp i vikt

Det här inläget kan kanske bli lite motsägelsefullt till vad jag gett sken av att tänka eller känna tidigare vad gäller förhållande till kost. Jag har ett bra förhållande till kost och hälsa idag jämfört med hur det var när jag var ung. I många år hade jag stora bekymmer med ätstörningar, jag skulle säga mellan 13 och 35, dock svårast under de första 15 åren. Först anorexi och sen bulimi. 
 
Hur som helst, även om jag blivit av med problematiken sedan länge så har jag kvar inställningen att jag vill ha min kropp i bra form. Jag har inte tyckt om att gå upp i vikt för jag har känt mig obekväm. Socker och snabba kolhydrater har triggat den känslan och lett till någon slags jojo-diet under ganska stor del av resterande delar av mitt liv, alltså efter 35-års åldern. Ända tills jag upptäckte keto. Keto innebär så lite kolhydrater som möjligt, en del protein och ganska mycket fett (5, 20, 75). Jag försöker hålla mig till max 20 gram kolhydrater per dag. Kolhydrater och socker går hand i hand så för att kunna hålla en ketodiet har jag varit tvungen att plocka bort socker. Det är troligtvis det bästa val jag gjort i mitt vuxna liv. Först gick jag ner i vikt men efter ett tag stabiliserade det sig och jag behöll den vikt jag ville ha. Allt småätande försvann eftersom jag tog bort källan som höjer blodsockret och därmed skapar sug. Jag gick från åtta små mål om dagen till två stora i princip.
 
Nu till saken då. På senare tid så har jag haft som mål att bygga muskler. Bygga muskler innebär att man måste äta mer och gå upp i vikt för att ha något att bygga av. Således har jag ätit extra mycket kalorier och lagt på mig nästan fem kilo på kanske tre månader. Som jag nämnde tidigare så känner jag mig obekväm med att gå upp i vikt. På senare tid har jag dock kommit till insikt med att det är vågen som sätter griller i huvudet på mig. Om jag inte tittar på vågen så är jag fullkomligt nöjd med min kropp. Ser jag siffrorna så blir det kaos. Jag vet att det här är en komplex fråga och att det finns många som har åsikter om det här och vem, vad som skall hållas ansvariga för att unga tjejer hamnar i ätstörningar. Man vill gärna skylla på snedvridna ideal.
 
Jag är av åsikten att om du mår dåligt av olika anledningar så är du extra mottaglig för yttre påverkan men det är inte den yttre påverkan som är problemet i sig. Det är bara ett symtom av något djupare. Vad jag menar är att det finns redan anlag hos dig som individ att drabbas. Det kan dessutom bero på flera olika anledningar men att skylla på att vi har skeva ideal i samhället är inte det största problemet. Samma sak med alkoholism, sexmissbruk, beroenden av alla former. Hade jag mått bra när jag var ung är det med stor sannolikhet så att jag inte hade drabbats på samma sätt som jag gjorde. Självfallet finns det undantag men det gör det med allt. Det kanske är ett provocerande synsätt men jag är ganska bestämd i mina tankar här. Ätstörningar handlar inte alltid om kroppsideal. Inte helt ovanligt är det en reaktion på att man mår dåligt och då blir ätstörningen en slags kontroll över känslor när man inte klarar av att kontrollera på något annat sätt.
 
Här kan du läsa mer om ätstörningar om du vill.
 
 
(Nytagen bild på mig 5 kg tyngre än det jag har satt som gräns i mitt huvud att vågen bör stå på).
#1 - - tant Hanneles bokparadis på Hisingen:

tränar och promenerar och fått 20 cm mindre midja sedan förra april :)