Idrottslärare
När jag var 46 år gammal (biologisk ålder) så kände jag att det var dags att göra en förändring i livet. Jag hade varit aktiv både ideellt och i mina yrkesval inom området funktionsnedsättningar och då framför allt neuropsykiatriska. Jag älskar verkligen att arbeta med målgruppen men efter ett antal år så kände jag mig ganska mättad. Dessutom så var jag trött på att vart man än kom så möttes man av tankegången att det främst var saker som inte fungerade och att det var hos individen problemet fanns, inte i miljön. De sista åren så gled jag mer och mer in på tanken kring neurodiversitet, allting handlar om normala variationer. Eller att en neurologisk mångfald är ett måste, annorlundahet är inte nödvändigtvis negativt.
Av den anledningen så valde jag Idrott och hälsa i kombination med fritidshem. Jag vill jobba med rörelse, fokusera på att få miljön att fungera och att komma barnen nära. Jag är ju aktiv i en kampsportsförening sedan 2015 och ordförande sedan 2017. Jag både utövar och är instruktör. Om du inte får människor att trivas så hänger det troligtvis på att du inte har förmågan att möta just den personen på rätt sätt för den. Det är något som är viktigt för mig att ta hänsyn till.
Nu är jag i sluttampen av utbildningen. Idag introduceras sista kursen innan examensarbetet och det känns både fantastiskt skönt och lite skrämmande. Jag ville utmana mig själv och skaffa en universitetsexamen som första person i min familj och det innan jag fyllt 50. Nu är jag 49 och utbildningen är nästan klar. Tidigare i livet har jag varit extremt dålig på att avsluta saker men på senare år har jag hittat diciplinen att göra det så om inget oförutsett händer så har jag goda förhoppningar om att klara av det här.
Grym du är! Jag har velat plugga till sjuksköterska sedan första barnet föddes (17 år sedan) och är 37 så ditt inlägg ger mig hopp om livet. Haha, låter lite väl dramatiskt kanske. Menar bara att det aldrig är försent att börja.
PS: Jag har svarat på din kommentar i ett inlägg. DS