Halva mitt hjärta finns kvar på Sri Lanka

 
Jag har jobbat med ett projekt på Sri Lanka de senaste fyra åren men nu är det tyvärr slut med det. Sida har dragit in på sin budget och därmed försvann en del viktiga projekt. Vi har samarbetat med en lokal organisation som arbetar för att bryta stigmat kring psykisk ohälsa, CAF (consumers action forum). Det kommer tyvärr inte kunna fortsätta på samma sätt som förut men rent privat kommer jag INTE släppa Sri Lanka. Jag får spara och åka dit med någt/några av barnen istället.
 
Utöver projektet så har jag också ett fadderbarn på Sri Lanka. En pojk vars familj jag sponsrat sedan 2010. Han fyller åtta år i år. Hans födelsedag är samma dag som som min yngste sons. Världen är liten.
 
 
 

Jag blir sällan upprörd nu för tiden

Men människor som inte har förmågan att se utöver sin egen upplevelse räknas som triggers tyvärr. Jag själv upplever att jag är hyfsat begåvad, normalbegåvad i varje fall. Jag har förmågan att se att även om en människa inte har samma åsikt som jag själv har så har den samme ändå rätt till sin egen upplevelse. Jag tycker inte att jag har rätt att håna eller kränka personen för att den i mitt tycke är tunnelseende eller inte tycker samma sak som jag själv.
 
En fördom jag har är att personer som blivit utsatta på ett eller annat sätt faktiskt är personer som har större förståelse för oliktänk och olikheter än vad gemene man har. Tyvärr har jag allt för ofta kommit till insikt med att många av de här personerna är de med störst fördomar av alla. (Inte alla självfallet, jag generaliserar). Det verkar som många med uppenbart högt intellekt eftersträvar så hett att vara som alla andra att de faktiskt låtsas att vara som alla andra genom att försöka bevisa för sig själva att det inte finns några skillnader. Jag är ledsen, jag håller inte med.
 
I ett framtida samhälle, i en utopi, skulle vi inte behöva definiera diagnoser eller kategorisera människor men som det ser ut idag så är det så samhället fungerar. Om vi vill arbeta för att få till förändringar som påverkar här och nu så kan vi inte hålla fast vid mål som är orimliga. Någonstans i periferin skall målet självfallet finnas men skall de som har behov NU ramla mellan stolarna då? Jag är inte pessimist, jag är realist! Jag är till själen en impulsiv människa och har jobbat stenhårt med att vara här och nu men tycker att det är det sinnestillstånd som passar just mig bäst.
 
Stigma byggs inte bara av personer som saknar erfarenhet, det byggs även av personer med erfarenhet som inte accepterar att de inte följer normen. Eller?
 
Diagnosis
 
                                             

Nä nu får jag sluta hänga läpp

Jag vill få tillbaka gnistan, lusten att förändra, viljan att göra skillnad. Det har varit så mycket privat så jag känner mig helt tom. Idag fick jag lite hopp om bättring när jag var med på ett möte med NSPH (Nationell samverkan psykisk hälsa). Det blir så tydligt i sådana sammanhang att vi faktiskt gör skillnad.
 
Det kom en trigger som fick bägaren att rinna över, jag har sagt det förut och säger det igen. Vikten av en ordningställd omgivning skall inte underskattas. Ikväll och i helgen prövas verkligen mina strategier till fullo, Nu när övervåningen är färdigrenoverad i princip så har det börjats med tvättstugan. Det skall också flytspacklas utanför ungarnas rum på källarplan. Min taktik är helt enkelt att hålla mig på övervåningen. Alla mina gamla svårigheter i form av panikångest, nedstämdhet etc skulle bara triggas av att vara där nere. Byggarna är så fenomenala att de kommer jobba hela helgen för att få ordning så vi kan duscha och tvätta snart igen. Även om det blir en helg med mycket oväsen, skitigt hus och noll avkoppling så är det värt det.
 
Jag är i grunden en positiv människa och jag vet att det blir vad man gör det till. Vill jag se hindren så blir det fel, vill jag se möjligheter så blir det så.
 
(Källarvåningen när jag kom hem idag, det är slipdamm som gör bilderna suddiga)

 
 
 
Nu är klockan 18.00 och de håller fortfarande på
 
 
Visa fler inlägg