För att DU skall förstå - bidrag ett!

 
Jag har startat en insamling till Hjärnfonden för att bidra med pengar till forskning kring ADHD.
 
 
Jag har i samband med detta bjudit in flertalet olika profiler inom världen neuropsykiatri för att berätta om sina erfarenheter. Detta för att just DU skall få bättre förståelse för ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism, asperger syndrom, tourettes med mera.
 
Först ut är Joanna!
 
 
 

Jag heter Joanna Halvardsson och är 26 år och precis som Madde Attitydambassadör för kampanjen Hjärnkoll.
Jag driver en av Värmlands största bloggar där jag bloggar öppenhjärtigt om mitt liv med diagnosen Aspergers syndrom och kronisk smärta. Bloggen finner ni här. Jag har valt att berätta min historia för att försöka öka kunskapen och förståelsen för hur det är att leva med dolda funktionshinder.
I dag har jag fått den stora äran att gästblogga på Maddes blogg för att dela med mig av min erfarenheter om hur man kan bemötas av samhället om man har en diagnos:

Jag ligger på en bridge i ett vitt opersonligt rum på akutmottagningen i Karlstad.
Jag är 15 år och har försökt att ta mitt liv för andra gången.
Dörren öppnas och en läkare kliver in. Han kollar aldrig på mig. Han vänder sig direkt mot mamma och säger :

-Jag ser i journalen att hon har Högfungerande autism, kan hon svara på tilltal?
Mamma hinner aldrig svara.
-Ja det kan jag, och jag är antagligen smartare än dig, skriker jag.

Jag har precis försökt ta mitt liv för jag kände att ingen förstod sig på mig. Och när jag borde bli tröstad, blir jag i stället kränkt av en läkare.
När inte ens en läkare vet vad högfungerande autism och Aspergers syndrom innebär hur ska vi då kunna begära att resten av samhället ska veta det?

Jag har diagnosen högfungerande autism på papper. Men jag väljer att säga Aspergers syndrom då det för mig egentligen är samma sak. Varför man satte diagnosen högfungerande Autism och inte AS var för att jag inte hade helt utvecklat tal som barn och då får man inte sätta Asperger som diagnos.

Men jag känner mig mer stämplad när jag säger att jag har HA för jag upplever att människor bara lyssnar på ordet Autism och kopplar ihop det med människor som inte är högfungerande.
Och då blir jag ifrågasatt hur jag kan ha Autism, då sitter man ju och stirrar in i en vägg och gungar fram och tillbaka och har massa konstiga ljud för sig.
Många ger killen i Beckfilmen Pojken i glaskupan som exempel.
Jag måste förklara mig och försvara mig, det orkar jag inte därför säger jag att jag har Asperger.

För jag upplever att Asperger är lite mer ”modernt.” Det har blivit uppmärksammat i media mer och mer de senaste åren och många tror att dem vet vad Asperger är. Dom har hört talas om det, men när de väl börjar pratar om det inser man snabbt att bristen av kunskap är stor även här.
Många har svårt att förstå att inte alla med samma diagnos är likadana.
Vi är unika och olika precis på samma sätt som alla människor utan diagnos.

De finns ingen manual för ”så här fungerar alla människor utan diagnos” och det finns heller ingen manual för ”så här fungerar alla människor med Aspergers syndrom”.

Vi måste försöka se alla människor på det sättet just dom är och ta vara på deras styrkor och svagheter, för det har vi alla. Och spelar de egentligen någon roll om sättet man fungerar på kallas Aspergers syndrom, ADHD, Normalstörd eller något annat?

Jag är Joanna, jag är inte Aspergers syndrom. Jag har Aspergers syndrom och ibland fungerar jag inte riktigt på samma sätt som majoriteten, men hur kul vore världen om alla var likadana?


 

 

    Kontakta mig

Lundbydagarna dag två

Ännu en dag med bokbord. Det var inte så många föreningar på föreningarnas dag men det var trevligt ändå. Företagare och loppisbord samsades om bryggan med Flunsans vänner och oss andra föreningar.
 
Där fanns en scen med lite olika uppträdanden på. Konferencier från dagen var Hasse Andersson, känd från radio P4 Göteborg.
 
 
Först ut att uppträda var Drum corps, ett gäng unga trumslagare.
 
 
Där var en som gjorde roliga ljud (Mats Berggren) och så var där Miss Mollys show. Vier Brillen var också med men de fastnade inte på bild. Slutligen delades Lundbypriset ut, denna gången blev det en författarinna som jag redan glämt namnet på som skrivet om Lindholmsflickorna. 80 år var damen.
 
 
I övrigt vackra vyer och roliga stånd.
 
 
 
Mössorna på bilden kan man köpa här

    Kontakta mig

En kontroversiell tanke!

Hej där! Jag tror på något så konstigt att varje enskild individ är kapabel att ta ansvar för sitt eget liv och de vägar man väljer att ta sig fram på.
 
Perioder i livet kan man behöva lite vägledning, som barn förstår man inte alltid sitt eget bästa och samma sak gäller oftast när man fastnat i missbruk av olika slag. Om vi bortser från det och liknande exempel så är jag övertygad om att människan gör som den gör för att dess upplevelse är att den gör rätt. Om någon väljer att följa en läkares råd så är det rätt för denne just i stunden, om någon väljer att inte göra det så är det rätt för denne. Poängen är att INGEN annan har rätten att fatta det beslutet åt en.
 
Det finns många olika trosupplevelser ute i samhället. När jag var ung och kände av utanförskapet som mest då trodde jag även på det jag inte kunde se eller förstå, dvs andevärlden. Det gör jag inte idag! Jag är inte "ateist" om man kan översätta det till fler områden än det kristna men däremot agnostiker. Jag kan inte bevisa att det vare sig finns eller inte finns men jag tror inte. Jag respekterar därför människor som har helt annan åsikt än vad jag har. Oavsett vad man tror på så gör man det för ens upplevelse är att det är rätt.
 
Däremot så vet jag att i vår familj så fungerar vi på ett sätt som INTE är accepterat av samhället helt igenom. Vi har valt att anamma konceptet ADHD/Asperger för det är det som känns mest logiskt. Vi sammanfattar symtom, tar hänsyn till miljö och arv och kan inte komma till någon annan slutsats. Det här lever vi med och det kommer vi alltid få leva med. Det vi kan göra för att underlätta vardagen är att ta till oss de eventuella hjälpmedel som behövs och upprätta strategier som för oss framåt. Ett hjälpmedel är medicin. Ett annat är struktur!
 
Medicinen är ett verktyg som tillåter hjärnan att tänka en tanke i taget, hejda ovälkomna impulser men framför allt ge hjärnan tillåtelse att välja ut den viktigaste tanken. Den som tar till sig strategier. Den som väljer rätt väg. För egen del använde jag mediciner under några år. De åren övade min hjärna upp sig på att använda de här strategierna så när jag slutade med medicinen så satt de i ryggmärgen (bildligt talat). Att strategier fungerar betyder inte att ADHD-diagnosen försvinner, i situationer då strategierna inte fungerar så är vi tillbaka på ruta noll. Ett exempel där mina strategier slutade fungera var senast igår på bokmässan. Hjärnan slutade fungera. Alla distraktioner gjorde mässan till en outhärdlig plats vilket gjorde att jag gick undan tills det var dags för debatten.
 
För andra är det inte lika enkelt, tänk på att jag gått från 100% destruktivitet till 100% konstruktivitet över en natt i princip. Jag har järnvilja. Jag hatar att misslyckas för det har jag gjort så många gånger tidigare. Många lever i misslyckanden och får ständigt höra hur inkompetenta, värdelösa, patetiska de är. Lite omskrivet kanske men när media och andra självutnämnda experter målar upp ADHD som en låtsasdiagnos så knäcker man redan knäckta människor. Det är lätt att sitta och vara kritisk och kränkande gentemot ord på en skärm, det möter vi ofta. Jag har sällan mött någon som kunnat stå framför mig och tala om för mig att ADHD egentligen inte finns. Alla människor har fördomar, alla vill bara inte erkänna det.
 
 

    Kontakta mig