"Osynliga" diagnoser och idrott

Jag vet inte riktigt hur jag skall börja.

Barn med "osynliga" diagnoser och idrott. Det är en rubrik som troligtvis väcker funderingar och känslor. Jag skriver inte så ofta om mina barn och att flera av dem har neuropsykiatriska diagnoser. Det är inte min sak att ventilera med andra utan deras. Jag har dock en hel del erfarenhet i ämnet som jag skall skriva om nu och det kan vara bra med lite bakgrund. Som förälder vill en alltid sitt barns bästa oavsett om barnet har sämre förutsättningar att passa in än andra eller inte. Som förälder till barn med NPF-diagnoser så har en ganska mycket mer jobb med att tackla samhället så att ens barn skall få samma möjligheter. Lite som Amerikansk fotboll, en tacklar ner en del hinder för att barnet skall få samma möjligheter som andra barn får per automatik genom att de inte har diagnoser. En del skulle säker kalla det att curla men för mig är curling något som i längden försvårar för barnet. Amerikanska fotbollstacklingar jämnar mer ut skillnaderna.

(googlad bild)

Så idrott då. Vad kom först? Ointresset att träna eller bemötande som skapade ett ointresse att träna? Jag tror inte det finns någon forskning på eländet men mina egna erfarenheter som mamma till sex barn och en hel del försök till att få fysiskt aktiva ungar vill luta åt hållet att det

dåliga bemötandet leder till ointresse.

Ledare vet sällan någonting om de svårigheter som barn med adhd eller autismspektrumtillstånd (NPF) brottas med. De ser ganska ofta bara barn "som antagligen får göra precis som de vill", "barn som är bortskämda", "barn som har veka föräldrar som inte vågar säga ifrån" och så vidare. Ja, jag har hört det mesta. En del tränare ser problematiken men låtsas som att den inte finns. Det vill säga, de gör barnen osynliga. De skapar ett starkt "Nu fokuserar jag på min uppgift så alla störande distraktioner låtsas jag som jag inte ser så ser vi hur det går". Det är inte heller helt ovanligt att ledare tittar menande på föräldern vid kanten och tycker att en skall tala sitt barn tillrätta, gå därifrån med barnet. Jag har fått tefonsamtal där avsändaren säger "det här är nog ingenting för ditt barn, vi måste tänka på alla andra barn". Ja ni fattar.

Är det inte ledare så är det övriga föräldrar. Föräldrar som tycker att din unge förstör för alla andra, andra ungar som mobbar men föräldarna tycker att det är ok eftersom din unge är så djävla jobbig. Ja jag skulle kunna skriva en hel bok om det här men vad tusan gör det för skillnad. Vad vill jag med det här? Jo!

Idrottsledare måste få mer kunskap och sen föregå med gott exempel. Inte förstärka när de andra lyfter problem utan istället hitta lösningar tillsammans och använda styrkorna till gagn för hela gruppen.

Idrottsledare måste vara flexibla. Det går att hitta lösningar som passar alla. Känns det omöjligt i stunden pga för många barn och för få ledare, ta hjälp av föräldrar. De flesta föräldrar som intresserar sig för sitt barns idrott är bara glada över att få hjälpa till.

Idrottsledare måste våga prata om normer. På ett naturligt och icke krystat sätt. Det finns mängder av lätta och roliga värderingsövningar en kan göra med barn och unga i de flesta åldrar. Varför bara se bekymmer när det finns så mycket lösningar. Det handlar inte så ofta om vad du säger utan hur och när du säger det.

Flera av mina barn idrottar, några gör det inte. Det bemötande de får är A och O för om de stannar kvar eller inte. Våga gå emot normen, våga vara så pass flexibel att

alla barn kan känna sig välkomna i alla idrotter

. Det finns ju de som lyckas, hur gör de?

Att träningsvila vid skada!
Ni som är träningsfrälsta vet hur svårt det är att vila när en är skadad. Jag har blivit bättre på det men är långt ifrån att sköta vilandet på ett ultimat sätt. För ungefär tio dagar sedan åkte jag på en armbar på en redan skadad arm (axeln var rätt körd). Jag har kört på i princip som vanligt efter det men på tjejsparringen i söndags så insåg jag att det inte är hållbart att fortsätta i samma tempo om armen någonsin skall bli bättre. Jag vilade från kvällspasset igår med andra ord. Det kommer bli vila från träning som utsätter armen idag också. Skall leta upp lite rehabövningar om jag kan och se vad jag kan göra hemma. Jag har en tid till sjukgymnast på måndag och hoppas verkligen att domen inte blir allt för hård. Det är tävling om några veckor och om jag skall vara med så måste armen bli bättre än vad den är nu i varje fall.
Hur gör ni ? Är ni duktiga på att vila när ni är skadade?
Ett år sedan, jag förlorade bronsmatchen på Nordens största BJJ tävling i min (då vitbälte) viktklass som då var -64 kg. Hade bantat för hårt och hade noll ork i kroppen. Efter det gick jag upp i viktklass till -69, inget mer bantande. Jag väger egentligen 65 men gin (dräkten) väger ungefär 2 kg och man väger sig med den på.
#topictuesday
Tisdagens ämne handlar om kvinnor med adhd.
"Women and girls with ADHD
ADHD Europe declaration october 2017 (från http://adhdawareness.se/2017/10/1425/)

Vi i ”ADHD Europe ” begär mer uppmärksamhet åt situation som otaliga kvinnor och flickor med odiagnostiserad ADHD befinner sig i, inom Europa och i resten av världen. – Oräkneliga på grund av att det är skillnad på hur ADHD visar sig hos kvinnor och flickor. Bristen på förståelse för dessa skillnader gör att kvinnor och flickor förblir odiagnostiserade, eller blir feldiagnostiserade. Konsekvenserna av det är att flickor och ungdomar blir vuxna kvinnor med ytterligare svårigheter, varav många nämns i det här uppropet.
”ADHD Europe” hoppas att Europa och världen lyssnar och riktar ljuset på dessa flickor och kvinnor, som genom upptäckt och rätt stöd, kan leva och verka till sin fulla potential.
Dokumentet beskriver erfarenheter gjorda av kvinnor med ADHD, och yrkesverksamma, såväl som vetenskapliga bevis. Vi ger också rekommendationer och förslag på förändringar som omgående behöver göras för att komma till rätta med problemen.

En växande del av forskningen, samt klinisk erfarenhet och insikter, visar att det är mer komplicerat att bedöma och diagnostisera ADHD hos flickor och kvinnor, än hos pojkar och män. Delvis kan det bero på att symptomen visar sig senare och att ADHD yttrar sig på ett annorlunda sätt hos kvinnor. Den ouppmärksamma typen av ADHD har setts vara vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Symptomen för den ouppmärksamma typen av ADHD är också fortfarande till stor del missförstådda av läkarkåren. För personer med denna typ är det mindre troligt att få diagnosen ADHD då deras symptom ofta förväxlas med humörsvängningar, ångest, eller andra relaterade tillstånd. Flickor och kvinnor med ADHD internaliserar mer sina problematik, är mer subtila, brister mer i uppmärksamhet, är mindre utagerande (t.ex visar mindre aggression, och utmanande beteende)
Flickor kan vara mindre impulsiva eller hyperaktiva i klassrummet. De tenderar att internalisera sina tankar och beteenden som i sin tur leder till koncentrations svårigheter och inre oro.
Ibland kan vi lägga märke till det hos barnet som hela tiden tvinnar håret, klottrar, försvinner i egna tankar, barnet som dagdrömmer och inte uppfattar omgivningens signaler. Ouppmärksamheten och internaliseringen är svårt för den drabbade men kan också missförstås av andra, t.ex lärare.

”Det är som att ständigt jaga sin svans, att försöka kontrollera kaos hela tiden. Kaos i varje del av livet internt och externt. Det kan kännas irriterande (och stressande) – man tar på sig för mycket och får inget av det gjort, eller aldrig helt gjort ”. (Karla, 43 år)

Dessa kvinnor och flickor faller mellan stolarna och de för en ensam kamp, ofta i tystnad. Det finns också ett samband med emotionell dysreglering – svårigheter att reglera känslo, och psykiska problem. Detta kan ha en biologisk grund, eftersom forskning också har visat att förändringar av östrogennivåer i hjärnan kraftigt kan påverka flickors ADHD symtom, under puberteten och senare vilket gör dem mer mottagliga för svåra premenstruella humörsvängningar, depression och/eller ångest.
Flickor med ADHD kan sakna nödvändiga coping strategier under ungdomsåren. De strategier de använde under barndomen kanske inte längre fungera för dem. Som ett resultat, riskerar de att fungera sämre på fler områden, som i skolan och i familjen, jämfört med flickor utan ADHD.

Att upprätthålla vänskap försvåras i tonåren av glömska, att man uteblir från träffar med vänner, inte verkar visa intresse för vad vänner har att säga, att man verkar självupptagen.

” Det är frustrerande att inte vara helt med när någon prater med en. Att inte hänga med när ens tankar vandrar i väg, förutom när det gäller något jag är starkt engagerad i. ”
(Karla, 43 år)

Om en flicka med ADHD lämnas odiagnostiserad och därmed obehandlad, in i tonåren och vuxenlivet, kommer hon oundvikligen att stöta på en rad anpassningssvårigheter som kan leda till andra störningar, såsom ätstörning (bulimi, anorexi), eller personlighetsstörning. Andra beteenden som också är typiska för dessa tjejer är tidig sexuell aktivitet, orsakat av en inre önskan om att må bra, ett missriktad försök av att vilja vara omtyckt och populär – en form av kompensation för kroniskt låg självkänsla.
Detta ibland impulsiva beteende, leder till oskyddat sex, en högre andel av tonårsgraviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar, och att tidigt börja röka.

Som vuxna är dessa flickor oftare frånskilda, oftare ensamstående föräldrar, har lägre utbildning, har arbeten som inte motsvarar förmågan, är utan sysselsättning eller arbetslösa… De lider av sömnsvårigheter och ständig stress som bottnar i  känslan av oförmåga att leva upp till de krav som samhälle och omgivning ställer på dem.

Medellivslängden är lägre i den här gruppen än hos de som får behandling, då bl.a risken för olyckor är högre.
Flickor med odiagnostiserad eller obehandlad ADHD är också mer ofta benägna till att utföra självmordsförsök än sina neurotypiska jämnåriga.

”Jag upplevde humörsvängningar så dramatisk att minsta kritik fick mig att gå från att känna mig glad till att ha självmordstankar. Efter ett misslyckad företagsprojekt, hamnade jag inom vården. Jag trodde världen och min familj skulle bli bättre utan mig. (Michelle Beckett  44 år)

 

För dem som är unga mödrar intensifieras kampen :

”Man undviker kvinnogrupper, särskilt mamma grupper, grupperna du egentligen behöver mest, men känslan av att se sig själv i jämförelse med en välorganiserad mor eller kvinna som når framgång , är extremt deprimerande, undvikandet blir ett enormt problem ”. (Karla, 43 år)

Tydligt är att odiagnostiserade kvinnor med ADHD som inte får stöd, ensamma bär en tung börda och för samhället i stort kan vikten av tidig upptäckt och tidig behandling inte understrykas starkt nog.
För att uppnå målen måste symtom på ADHD hos kvinnor och flickor, förstås bättre av föräldrar, lärare, vårdpersonal och samhället. En utredning för ADHD av flickor och kvinnor bör ta hänsyn till hur symptomen tidigare yttrat sig och hur de visar sig i nuläget, specifikt hos flickor och kvinnor. Framför allt bör tillfredsställande akademiska resultat inte utesluta en diagnos, då ADHD också förekommer bland högpresterande.

Rekommendationer / ”Calls to action ”

Eftersom bedömning av ADHD är svårare att göra på flickor och kvinnor med ADHD, finns det behov av:

– mer forskning med fokus på hur ADHD ser ut hos flickor och kvinnor ( kliniskt)
– särskilda specifika checklistor för att upptäcka och diagnostisera flickor och kvinnor med ADHD
– att få till stånd ett screeningsystem som bedömer ADHD hos flickor och kvinnor med ätstörningar, ångest, depression, sömnproblem, personlighetsstörningar, alkohol och drogmissbruk

Mer utbildning för föräldrar, lärare, skola personal, barnläkare, barn/ungdom/vuxen psykiatriker och psykologer angående:

(a) indikatorerna för ADHD hos flickor och kvinnor.
(b) den samsjuklighet som ofta åtföljer ADHD hos flickor och kvinnor.
(c) rollen av emotionalitet i denna typ av ADHD
(d) hur östrogen påverkar humörsvängningar hos flickor med ADHD när de når puberteten
(e) förekomsten av ätstörningar hos flickor med ADHD symptom.
f) förekomsten av ångest och depression hos flickor och kvinnor med ADHD

 

Andrea Bilbow OBE, 
President ADHD-Europe AISBL, 

The ADHD Awareness Action Committee Members:
– Isabel Rubio, President Fundacio ADANA, Barcelona/Spain
– Dr. Ed. Joanne Norris, Education Chair: ADHD, ASC & LD Belgium
– Suzette Everling, Vice-Presidennt, Treffpunkt ADHS, Luxembourg
– Ute Kögler, Juvemus
– Rose Kavanagh, Coordinator INCADDS, Galway/Ireland
– Marie Enback, ADHD Mind and Mission AB, Sweden

Contributions from
Dr. Kate Carr-Fanning, Vice-President and a member of ADHD Europe’s Professional Advisory Board
Dr Sandra Koojj, a member of ADHD Europe’s Professional Advisory Board
Karla, diagnosed as an adult with ADHD
Michelle Beckett, diagnosed at age 36 with ADHD

Svensk översättning och textbearbetning :

Marie Enback, ADHD Awareness Sweden
member of ADHD Europe and the ADHD Awareness Action committee

october 2017

Please sign ,

sign the declaration here

thank you"

 

 

back to facebook page

Declaration in English