Gårdagens #tbt
Throwbackthursday
 
Det mest emotionella som hänt mig sedan jag fick barn. Utan tvekan. Den 17 maj i år så blev jag graderad i BJJ från vitt (grådaskigt av träningssvett) bälte till nästa steg som är blåbälte. Ett år och nio månaders stenhård träning senare. Första terminen tränade jag två pass i veckan, andra terminen blev det tre till fyra pass i veckan, de senaste två terminerna så tränar jag dagligen varannan vecka och kör fyra pass varannan. Jag älskar BJJ. Hur som helst, jag har inte känt mig så glad och euforisk sedan jag fick barn. Allt slit en har lagt ner för att utvecklas blev bekräftat på ett alldeles uppenbart sätt och jag både skrattade och grinade vart om vartannat.
Är tacksam över att ha så bra coach (Martin "Greven" Hedenbergh i blått) och fantastiska klubbkamrater. Tacksam för att jag klev in i klubblokalerna den där augustikvällen för drygt två år sedan och Roberto (han i vitt till vänster) höll första passet jag gick på. Han var en grym tränare och mycket av anledningen till att jag tyckte det var tillräckligt roligt för att stanna kvar. Det har blivit en andra familj.
Så mycket kärlek
Vad BJJ gör med kroppen
Det är några år mellan bilderna, den första är något år efter sjätte barnet som föddes 2011 (så 2012, och jag såg ut så här fram till jag började träna ungefär). Den andra är kanske för ett halvår sedan efter knappt två års träning med BJJ (Brasiliansk jiu jitsu). Du använder varenda muskel i hela kroppen. Jag tränar inte på gym. Senaste två åren sedan jag började BJJ har jag gått på tio PT pass utöver BJJ:n, det är allt. Rekommenderar denna träningsform till alla som gillar att göra av med massor av energi.
 
#Throwbackthursday
2011 åkte jag till Sri Lanka första gången. Jag jobbade med ett projekt kring psykisk ohälsa. Det var första gången i mitt liv jag reste utanför Europas gränser. Sri Lanka är ett fantastiskt land. Tyvärr ganska hög procentandel med psykisk ohälsa. Delvis beroende på krigen men också tsunamin som slog hårt mot ön. Jag har besökt många hus där de satt minnesmärken högt upp på väggarna som en påminnelse om var vattennivån var efter att tsunamin dragit fram. Dessa fantastiskt vänliga och positiva människor. Vi har mycket att lära av dem.
Första året var min yngsta med, hon var fem månader gammal och det blev röda mattan vart vi än kom. Inga köer någonstans. 2012, 2013 och 2014 var jag där utan Milla, sen tog projektet slut. Förra året valde jag att åka dit privat för att säga hej då ordentligt och för att låta Milla komma tillbaka till landet som betytt så oerhört mycket för mig. Hon minns naturligtvis ingenting från första året hon var där men jag hoppas att minnena från förra året kommer följa med henne länge. Min lilla prinsessa...
 
 
Stranden ni ser nedanför på översta bilden är samma strand som yngsta springer på på bilden under. Jag har gått ner ca 10 kilo sedan dess men annars är jag mig nog hyfsat lik.