Tänkvärt!
Det finns en del oskrivna regler
Ni vet sådana där regler som inte finns nedskrivna någonstans utan som man förväntas veta att så är det. Oskrivna regler är sådant som vi med ADHD/Asperger kan ha lite problem med.
Det jag tänker skriva nu har dock inget samband med diagnostänk eller icke neurotypiska aspekter. Det här har att göra med det faktum att somliga av oss har valt att skaffa en sju helsikes massa barn.
Jag har en FB-grupp, vi är 76 medlemmar och det finns ett krav för att få vara med i gruppen och det är att du har minst sex barn. Jag älskar gruppen och diskussionerna som blir.
Till saken, Den främsta oskrivna regeln är;
"Har du många barn får du inte lov att gnälla"
(Allting är relativt dock, i vissa sammanhang får man inte gnälla om man har ett eller två barn heller.)
Hur som helst. Bara själva grejen "har du valt att skaffa många barn får du skylla dig själv" innebär ju i princip att barn i grunden är jobbiga och skaffar du mer än normen så får du skylla dig själv.
Det finns flera fel i det påståendet. Barn är INTE i grunden jobbiga. Barn kanske gör jobbiga saker då och då men barn blir som man själv gör. Det finns perioder i barns liv som är extra svårhanterliga men det är inte barnet som är jobbigt. Där spricker ju hela det argumentet att man får skylla sig själv eller hur?
Jag gnäller ytterst sällan offentligt, i stort sätt aldrig på att barnen är jobbiga. Det går inte för då tisslas och tasslas det direkt, "skyll dig själv" ja ni fattar.
Nu, hör och häpna, tänker jag berätta en sak. DET ÄR JOBBIGT MED BARN IBLAND! Det hör liksom livet till att vissa stunder är tuffare än andra och då spelar det ingen roll att du har ett eller femton barn. Det är lika tufft för det.
Min poäng!
Jag tycker det är viktigt att man låter alla människor leva sitt liv precis som de vill och ha förtroende nog att inse att de allra flesta ändå har full koll på vad de själva gör. Det är också fantastiska egenskaper att se att ens egna tyckanden kanske inte alltid bör yttras i offentliga sammanhang.
Jag har för övrigt en fråga till er som läser, när jag berättar hur många barn jag har så är följdfrågan alltid!!! - Med samma man?
Varför undrar man det? Jag har funderat och kommer nästan alltid fram till att det på något sätt är mer prestigefullt om det är samma man och är det fler så tänker man, "aha, jag visste väl att du var en slampa" typ. Har jag fel?
Ett utdrag ur min bok
Glöm aldrig bort alla de kvinnor som dör i förhålanden med män som misshandlar!
"Ett annat exempel på tillfällen som jag helst hade sluppit är detta: att
beskriva den exakta känslan av att gå till sängs med vetskapen om att en
psykopat har pekat ut exakt var i din lägenhet han har gömt en laddad pistol
är inte enkelt men jag gör ett försök. Tilläggas skall att han har tryckt ner
ditt självförtroende genom att fysiskt och psykiskt misshandla dig i många
år. Han har hotat med att ta barnen och försvinna om du lämnar honom.
Han har hotat med att ställa till det för dig och dina nära på alla tänkbara
sätt om du inte gör som han vill. Han har hotat med allt som går att hota
med under alla år.
Hur tror ni att man mår levandes efter de premisserna? Hur tror ni hjärnan
fungerar? Jag skall ge er några ganska talande exempel:
När du lägger dig ner så är du klarvaken
Du ligger och lyssnar efter minsta lilla ljud
Du vågar inte blunda
Du vågar knappt andas
Du känner bara hat och förakt för personen
Du är livrädd
När han kommer till dig så vet du att du måste låtsas som om du vill att
han skall göra det
Du vet att om du visar minsta lilla tecken på att vara ogillande så kommer
han ta fram pistolen och använda den
Du tar emot
Du lider
Du väntar tills han skall somna
Du börjar återigen planera en flykt
På morgonen vaknar du av att han står med minsta barnet på höften med ett hånleende
Då försvinner allt hopp
Du är fast
Antingen kommer du dö eller så får du leva såhär resten av ditt liv".
"Ett annat exempel på tillfällen som jag helst hade sluppit är detta: att
beskriva den exakta känslan av att gå till sängs med vetskapen om att en
psykopat har pekat ut exakt var i din lägenhet han har gömt en laddad pistol
är inte enkelt men jag gör ett försök. Tilläggas skall att han har tryckt ner
ditt självförtroende genom att fysiskt och psykiskt misshandla dig i många
år. Han har hotat med att ta barnen och försvinna om du lämnar honom.
Han har hotat med att ställa till det för dig och dina nära på alla tänkbara
sätt om du inte gör som han vill. Han har hotat med allt som går att hota
med under alla år.
Hur tror ni att man mår levandes efter de premisserna? Hur tror ni hjärnan
fungerar? Jag skall ge er några ganska talande exempel:
När du lägger dig ner så är du klarvaken
Du ligger och lyssnar efter minsta lilla ljud
Du vågar inte blunda
Du vågar knappt andas
Du känner bara hat och förakt för personen
Du är livrädd
När han kommer till dig så vet du att du måste låtsas som om du vill att
han skall göra det
Du vet att om du visar minsta lilla tecken på att vara ogillande så kommer
han ta fram pistolen och använda den
Du tar emot
Du lider
Du väntar tills han skall somna
Du börjar återigen planera en flykt
På morgonen vaknar du av att han står med minsta barnet på höften med ett hånleende
Då försvinner allt hopp
Du är fast
Antingen kommer du dö eller så får du leva såhär resten av ditt liv".
Sådant här får inte hända!
Ibland blir man påmind om att det finns händelser i verkliga världen som man hade mått bäst av att inte veta. Åter igen har ett barn valt att avsluta sitt liv. Jag läser på min Facebook om en väninnas bekant vars son tagit sitt liv. Ett barn som inte vill leva.
Det är fruktansvärt tunga saker det här. Jag kan inte sluta gråta när jag tänker på att barn skall behöva må så dåligt.
"Trots att fler flickor försöker ta sitt liv är det fler pojkar som verkligen dör genom självmord. I Sverige tog 147 ungdomar mellan 15 och 24 år sitt liv 2010. Samma år tog även fyra barn, som var yngre än 14 år, sitt liv. Av dem var två pojkar och två flickor"
Det är 151 barn för mycket!
Var med och sprid KÄRLEK!
Ulrik Munther - Per Oscarsson?
Är det bara jag?
Sitter här och kollar på Melodifestivalen, tycker inte att någon låt direkt utmärkte sig men tyckte jag hittade en viss likhet mellan de två ovan :-)
Idag har hjärta och hjärna arbetat övertid både på jobb och privat
Det finns inte så mycket ork kvar till annat. Jag är glad att vara hemma, jag är glad att jag har möjligheten att fördriva resten av kvällen med att bara ta det lugnt. Att kunna ventilera bekymmersamma händelser med maken och reflektera över sin egen del i det och så vidare. Jag tänker inte gå in närmare på saken än så. Just nu är hjärnan enbart inställd på att vara mottaglig för sådant som är positivt, allt annat får vänta.
Till något helt annat!
Jag skulle vilja tipsa om följande. Jag tror att alla någon gång upplevt någon form av härskartekniker?
"Ingenting är så praktiskt som en bra teori. Professor Berit Ås identifierade härskartekniker och i och med det gav hon många kvinnor (och en del andra) en nyckel till att förstå vad som sker när de inte blir hörda på, när de förbises eller ignoreras. Det behöver inte vara den enskilde som argumenterar dåligt eller inte får fram sitt budskap tillräkligt bra som det hänger på. Det behöver inte ha något med dig som enskild person överhuvudtaget att göra, utan snarare den gruppen som betraktaren "placerar" dig i. Att ge härskartekniker namn är det samma som att göra dem synliga och därmed neutralisera effekterna av dem. Enormt praktiskt och nyttigt."
De fem härskartekniker som Berit Ås identifierar är:
- Osynliggörande
- Förlöjligande
- Undanhållande av information
- Dubbelbestraffning
- Påförande av skuld och skam
I princip kan sådana tekniker användas mot alla undertryckta grupper. Men Berit Ås menar att de blir använda i speciella kombinationer och situationer gentemot kvinnor på grund av manssamhällets definition av kvinnor som objekt eller ägodel.
När jag ändå är i farten så skulle jag vilja att alla slog ett slag för att motverka mobbing. Det är så otroligt många människor som fått sitt liv försört pga mobbing. Jag vill bara gråta när jag tänker på hur många fina människor som känner att de inte vill leva för någon annan bestämt att de inte förtjänar ett människovärdigt bemötande. Alla ni som är föräldrar, jag vill poängtera vikten av att tidigt lära era barn att ALLA människor har lika värde!
Min dag har varit otroligt känslosam, jag hoppas er varit bra?
Nytt år, nya tag!
Jag slutade med nyårslöften för längesedan. Det blev alltid en sådan orimlig prestationsångest över det. Däremort brukar jag ha tysta förväntningar på mig själv inför varje nytt år. Tysta, kravlösa sådana.
Jag tror de flesta människor är missnöjda med något i sitt liv och eftersom människan gillar att planera, organisera och kategorisera så tror man att ett nytt år är samma sak som att glömma det gamla och satsa på det nya.
De förväntningar jag har på mig själv är att komma in i bättre rutiner vad gäller ett sunt leverne. Att bli lite mer tolerant och jobba mer på att hantera den där impulsiviteten som hänger med en ADHD-diagnos.
Jag menar att när man har ADHD har man vissa svårigheter men de går att hantera om man lägger ner en jäkla massa jobb på dem och ger sig tusan på att det här skall jag klara. Ibland går det direkt och ibland kan det ta ett helt liv innan man hittar rätt. Ibland kan man behöva hjälp och ibland klarar man det själv. Helt beroende på vad man har med sig i bagaget och vad man har ork att hantera.
Har ni nyårslöften eller har ni som jag tysta önskningar eller förväntningar på er själva inför 2012?
Bye bye 2011
Hi hi 2012!
Jag tror de flesta människor är missnöjda med något i sitt liv och eftersom människan gillar att planera, organisera och kategorisera så tror man att ett nytt år är samma sak som att glömma det gamla och satsa på det nya.
De förväntningar jag har på mig själv är att komma in i bättre rutiner vad gäller ett sunt leverne. Att bli lite mer tolerant och jobba mer på att hantera den där impulsiviteten som hänger med en ADHD-diagnos.
Jag menar att när man har ADHD har man vissa svårigheter men de går att hantera om man lägger ner en jäkla massa jobb på dem och ger sig tusan på att det här skall jag klara. Ibland går det direkt och ibland kan det ta ett helt liv innan man hittar rätt. Ibland kan man behöva hjälp och ibland klarar man det själv. Helt beroende på vad man har med sig i bagaget och vad man har ork att hantera.
Har ni nyårslöften eller har ni som jag tysta önskningar eller förväntningar på er själva inför 2012?
Bye bye 2011
Hi hi 2012!
Kontroversiellt?
Ibland sitter jag och kikar på blogg.se:s förstasida för att se vilken typ av bloggar som har mest besökare. Om man bortser från modebloggar så är det väldigt ofta bloggar som handlar om människors olyckor, sjukdomar, förlorade barn och annat som får många besökare. Varför är det så tro? Är människan nyfiken av sig, tycker vi det är givande att läsa om andra som har det sämre? Gör vi det bara för att vi vill in och stötta i svåra situationer? Det känns lite sjukt på något vis, som att man får ut något av att läsa om andras olycka. Är jag den enda som upplever det så?
Till något helt annat!
Jag skulle lätt vara beredd att betala lite extra för vetskapen om att mina barn har det bra på dagis. Att ta bort maxtaxa för barnomorg är en bra idé om de extra pengar som kommer in verkligen går till rätt saker. Om pengarna innebär fler resurser till förskolan så tycker jag det är bra alltså.
"Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra!
Till något helt annat!
Jag skulle lätt vara beredd att betala lite extra för vetskapen om att mina barn har det bra på dagis. Att ta bort maxtaxa för barnomorg är en bra idé om de extra pengar som kommer in verkligen går till rätt saker. Om pengarna innebär fler resurser till förskolan så tycker jag det är bra alltså.
"Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra!
Sedan maxtaxan och allmän förskola infördes minskar intäkterna till förskolorna för varje år som går och barngrupperna tvingas bli större. Varför? Jo, avgifterna har legat på samma nivå sedan 2004! Det är hög tid att öka intäkterna, skriver Vesna Birkedahl, verksamhetschef på förskolan Viljan i Kungälv."
Avgiften är ju inkomstbeprövad fram till maxtak ändå, så det som har dåligt ställt borde rimligtvis inte drabbas hårdare än vad de redan gör idag. Vad tycker ni?
Hemmafru?
I Aftonblaskans avdelning Wendela kan man läsa att varannan kvinna vill bli hemmafru! Sajten familjeliv har tydligen gjort en undersökning som visar att 53% av kvinnorna mellan 18-29 år gärna skulle stanna hemma. De över 30 var inte lika många men ändock 40%.
Jag tror att det finns flera faktorer som orsak till de höga siffrorna. En av dem är att man som heltidsarbetande känner att man knappt hinner träffa sina egna barn förutom på helgerna. Då är en massa annat inplanerat. Samtidigt som karriärslystan driver på en så mår man dåligt över att man inte hinner allt det där man vill på hemmaplan. barnen trivs inte på dagis pga för stora grupper, de trivs inte i skolan pga höjda krav. Man vill finnas till för familjen samtidigt som man vill förverkliga sig själv.
En annan orsak tror jag är att väldigt många "kändisbloggare" lever familjeliv på sina bloggar och sprider hemtrevnad över hela landet. De jobbar hemifrån med det de vill samtidigt som de odlar eget, pysslar, gör inläggningar, handlar på loppis och har hand om sina barn. Det blir en slags drömvärld som är få förunnat men många vill åt. Deras liv blir drömmen om förverkligande för många andra.
Tror ni det finns andra orsaker?
Jag tror att det finns flera faktorer som orsak till de höga siffrorna. En av dem är att man som heltidsarbetande känner att man knappt hinner träffa sina egna barn förutom på helgerna. Då är en massa annat inplanerat. Samtidigt som karriärslystan driver på en så mår man dåligt över att man inte hinner allt det där man vill på hemmaplan. barnen trivs inte på dagis pga för stora grupper, de trivs inte i skolan pga höjda krav. Man vill finnas till för familjen samtidigt som man vill förverkliga sig själv.
En annan orsak tror jag är att väldigt många "kändisbloggare" lever familjeliv på sina bloggar och sprider hemtrevnad över hela landet. De jobbar hemifrån med det de vill samtidigt som de odlar eget, pysslar, gör inläggningar, handlar på loppis och har hand om sina barn. Det blir en slags drömvärld som är få förunnat men många vill åt. Deras liv blir drömmen om förverkligande för många andra.
Tror ni det finns andra orsaker?
Utförd av undersökningsföretaget RAM på uppdrag av familjeliv media
Enkäter skickades ut till cirka 70 000 medlemmar på familjeliv.se
9 500 personer svarade.
I undersökningen frågades efter ålder, kön, civilstånd, bostadsort, inkomst, arbetssituation, Bransch, antal barn och hemspråk.
Enligt rapporten är det inte några speciella grupper som är överrespresenterade i svaren.
Källa: familjeliv.se
Läs även här
och här
Kanske även här
Det här med rökning!
Jag uppfattar det som om att de senaste åren (sen rökförbud på restauranger kom) så har man knappt sett folk röka på stan längre. Det blev en hetsjakt som inte var av denna världen.
Sista halvåret däremot tycker jag att jag har sett rökare på stan bli fler och fler. Det värsta tabuet tycks ha lagt sig och rökarna tar åter igen plats. Jag skall inte klaga på rökare eftersom jag själv rökte i 18 år innan jag slutade permanent för åtta och ett halvt år sedan. (Drog ner det de gånger jag var gravid innan).
Jag har flera i min närhet som fortfarande röker (påtryckningar hjälper inte som bekant).
Det visas iofs mer hänsyn nu än vad det gjordes på 70-80-talen då man rökte i bilar med obältade barn.
Idag läste jag en artikel i DN om att plötslig spädbarnsdöd åter igen har ökat. En av de stora riskerna för plötslig spädbarnsdöd är just rökning. Man har sett att rökning har ökat bland unga kvinnor och eferfrågar en ordentlig informationskampanj.
Efter förra kampanjen såg man att rökning minskade drastiskt.
Det gör verkligen ont i hjärtat när jag tänker på de som drabbas av plötslig spädbarnsdöd, det måste vara det absolut värsta som kan hända en förälder. Kanske mår extra dåligt av det eftersom Milla precis passerat riskåldern för att drabbas (barn kan ju drabbas även om föräldern inte röker).
Nä hua, hjälp till att sprida information till unga tjejer, ja till alla om hur farligt det är att röka.
Sen vet man ju att tonåringar skiter i vad man säger, de saknar oftast konsekvenstänk men tjöta kan man göra ändå ;)
Ev. genusförespråkare; Milla valde själv att krama dockan, hon kröp fram och tog den helt själv, inga påtryckningar, jag lovar!!
Sista halvåret däremot tycker jag att jag har sett rökare på stan bli fler och fler. Det värsta tabuet tycks ha lagt sig och rökarna tar åter igen plats. Jag skall inte klaga på rökare eftersom jag själv rökte i 18 år innan jag slutade permanent för åtta och ett halvt år sedan. (Drog ner det de gånger jag var gravid innan).
Jag har flera i min närhet som fortfarande röker (påtryckningar hjälper inte som bekant).
Det visas iofs mer hänsyn nu än vad det gjordes på 70-80-talen då man rökte i bilar med obältade barn.
Idag läste jag en artikel i DN om att plötslig spädbarnsdöd åter igen har ökat. En av de stora riskerna för plötslig spädbarnsdöd är just rökning. Man har sett att rökning har ökat bland unga kvinnor och eferfrågar en ordentlig informationskampanj.
Efter förra kampanjen såg man att rökning minskade drastiskt.
Det gör verkligen ont i hjärtat när jag tänker på de som drabbas av plötslig spädbarnsdöd, det måste vara det absolut värsta som kan hända en förälder. Kanske mår extra dåligt av det eftersom Milla precis passerat riskåldern för att drabbas (barn kan ju drabbas även om föräldern inte röker).
Nä hua, hjälp till att sprida information till unga tjejer, ja till alla om hur farligt det är att röka.
Sen vet man ju att tonåringar skiter i vad man säger, de saknar oftast konsekvenstänk men tjöta kan man göra ändå ;)
Ev. genusförespråkare; Milla valde själv att krama dockan, hon kröp fram och tog den helt själv, inga påtryckningar, jag lovar!!
Känsligt ämne, för privat kanske?
Jag är hemma och känner mig överkörd av en ångvält. Idag har jag varit på operationsbordet för första gången i mitt liv. Jag har efter några års funderande slutligen beslutat mig för att min kropp inte vill bära på flera barn. Jag vill inte vara gravid fler gånger med andra ord. Idag gjorde jag det oåterkalleliga, jag knipsades!
"Sterilisering (av latinets sterilis, "ofruktbar"), kirurgiskt ingrepp för att ta bort fortplantningsförmågan; göra ofruktbar eller ofruktsam. Sterilisering på kvinnor genomförs genom att blockera (knyta ihop) passagen genom äggledarna så att sperma inte kan nå äggcellen. Ingreppet görs genom laparoskopisk kirurgi (titthålskirurgi) eller bukoperation."
Jag gjorde titthålskirurgi, eller blev utsatt för det kanske man skall säga. Jag är ju ingen kirurg direkt. Innan har jag varit bekymrad över att jag skall ångra mitt beslut men de känslorna var helt bortblåsta idag. Nu ett par timmar efter operationen känner jag ingenting (mentalt). Jag är hyfsat övertygad om att jag inte kommer ångra beslutet. Jag vet att jag inte skulle fixa en graviditet till och jag vet garanterat att jag inte skulle klara att göra abort.
Jag blev faktiskt ledsen på rummet (sal med sex sängar) när det kom in unga tjejer som såg nedstämda ut för jag fick för mig att de hade gjort abort.
Själva narkosen verkar ha gått bra, jag vaknade upp relativt groggy på uppvaket och kördes ner till dagavdelningen. Fyrtio minuter senare var jag påklädd och på väg därifrån. Jag kom in på operation vid 14-tiden, vaknade 15.10 och var hemma i huset strax före 16.00.
Jag mådde bra när jag kom hem men ju längre tiden gick hemma fick jag ondare och ondare. Inte på operationsställena utan under brösten vid revbenen och ovanför axlarna i närheten av halsen. Läkaren sa till mig det innan och det är tydligen nerver som på något sätt värker. De två ställena hänger ihop med varandra i varje fall.
Jag är svullen över buken men hoppas att det lägger sig snart, svullnaden gör att det känns värre vid revbenen.
Ett tag var det så illa att jag satte mig i duschen och skållade ryggen för att slippa känna att det gjorde ont. Värmen frisläpper tydligen olika ämnen som verkar smärtstillande. Jag brukar använda mig av den metoden när jag har ont. Funkar oftast bättre än värktabletter.
Idag är det fokus på det fysiska, om jag kommer ångra mig eller må dåligt psykiskt över det här får jag återkomma med. Just nu känns det som helt rätt beslut i varje fall.
Jag älskar barn, det är verkligen det finaste man kan uppleva. Jag kommer sakna att inte få en egen liten bebis att snusa med något mer men har förlikat mig med tanken ändå. Jag har sex underbara ungar som jag har ett helt liv kvar att glädjas av. Med lite tur kanske man får barnbarn med, oddsen pekar ju åt det hållet med tanke på antal barn. :P
Kalasat - och pisk på näsan på Herr Björklund
Föräldramötet/na gick bra, fokuserade på den lille mannens klassrum denna gången eftersom jag skall träffa den store mannens fröken på fredag.
Självklart kändes en del uppgivenhet hos pedagoger av pga alla nya krav som Herr Björklund ställer. Många barn kommer, till skillnad från vad regeringen tror, falla mellan stolarna, droppa av eller helt knäckas pga av målen är för högt satta och kraven för svåruppfyllda. Helt motsatt effekt med andra ord.
Det är stor skam att barn förväntas förstå att skolpolitiken som DE DRABBAS AV gynnas i ett makroekonomiskt perspektiv. WHO CARES liksom när man är typ 13 år?
NÄ, fy skam för att våra ungar skall behöva rätta till saker i plural som politiken raserat under lång tid. Det här behöver ses över, jag har inte träffat EN pedagog som glatt anammar alla nya förändringar.
Personer med autism har exempelvis bara rätt till särskola om de dessutom har en utvecklingsstörning. Nu måste alla med autism som inte har det följa vanliga grundskolans läroplan med exakt samma mål och krav som barn utan diagnos. De kommer vara väldigt få som kommer få mer än godkänt eftersom reflektioner och abstraktioner som krävs för de högsta betygen är sådant som våra ungar har svårt med pga sin diagnos. Det finns de pedagoger som säger att inte ens barn utan diagnos kommer ha någon chans till A-betyg med tanke på hur högt ställda målen är.
SUCK!!!
Kalaset däremot gick bra, det var trevligt och väldigt gott.
Mellansonen köpte ovan present till mormor (undrar om det fanns en baktanke där?)
Födelsedagsbarnet
En present (innetofflor)
Storsonen pausar på golvet
En och annan marshmallow gick ner, japp!
Hoppas ni haft en trevlig dag?
Ännu en anledning till att minska storlek på barngrupper
Det är lustigt det där hur rektorer på förskolor menar att de har så bra pedagoger så att barngrupperna är stora gör absolut ingenting. Själv hade jag känt stor frustration att behöva ansvara för 22 barn tillsammans med en och en halv kollega. Det tror jag också väldigt många pedagoger gör.
Jag är ju sexbarnsmamma. Jag tycker det är ett evigt pusslande att få ihop vardagen för sex barn. Jag försöker hinna med kvalitetstid med alla sex barnen men det är inte säkert att det blir några längre stunder varje dag.
Hur gör man när man har så många barn som upp till 22?
Eller som på fritids, runt åttio-nittio barn inskrivna (jag tror de är runt sex pedagoger). Barnet behöver inte ha en funktionsnedsättning för att känna att det inte får något stöd. Inget ont gentemot pedagogerna nu, det vill jag förtydliga. De gör fantastiska jobb med de resurser de har. Vad jag menar är att barnen försvinner i mängden. Det har till och med hänt att de ringt hem från fritids och frågat om lillvildan är hemma för de inte hittar henne. Sen har hon dykt upp och har varit i närheten hela tiden. Skall det vara så?
Samma sak med skolklassserna, hur skall lärare ha tid med alla barn? Min dotter går i åttan, de är 40 barn i hennes klass. Jag tror de är tre mentorer (klassföreståndare). Förut delades barnen upp i tre grupper men nu är det ändrat så de skall delas upp i två grupper istället.
Hur kan man koncentrera sig i så stora grupper? Oavsett diagnoser eller ej. Min dotter har inte någon diagnos men tycker att det är urdåligt med så stora grupper.
Nästa vecka är det föräldramöte och då är det en del punkter min dotter vill att jag tar upp. Tyvärr vet ju sällan lärarna någonting utan hänvisar till rektorer så det är väl egentligen lika bra att gå den vägen direkt.
Hur ser era barns förskole- respektive skolsituation ut?
LUGN OCH FIN!
Det eftersträvansvärda med normalitet?
Ang ADHD-debatten så upprepar jag ett gammalt inlägg som handlar om vad som egentligen är så himla eftersträvansvärt med att vara "normal"?
När vi ändå pratar olikheter, varför säger man ofta handikapp när det gäller fysiska skillnader och funktionshinder när det gäller kognitiva? Har jag missuppfattat något? Jag tycker vi skall snacka om tillgångar jag! När vi hela tiden får läsa om hur jobbigt vi har det och hur sjuka vi är så blir vi det till slut. Man liksom identifierar sig med en massa kriterier som många av oss inte ens vet vad de betyder om jag skall vara helt uppriktig...åtminstone inte vad de betyder för egen del.
Tankarna bakom:
Vår familj är långt ifrån normal om man ser till samhällets syn på saken. Ok, vi har bägge arbeten, vi bor i hus och vi har bil. Vi har barn. Så långt FINE! När man går lite mer på detaljnivå så kan man se att skenet bedrar. Herrn i huset har astma, röker = inte normalt (ganska vanligt dock så det är väl nästan OK). Frun i huset...oj oj oj, helt fel där. Riktigt miserabel bakgrund, diagnostiserad med både ADHD och diverse annan smörja...Herregud, inte en siffra rätt någonstans... Dessutom är hon trevlig och lyckas behålla ett jobb!! Hur tusan går det ihop? Är inte tanken eller det normala att man stänger in sig och skiter i världen när man har de förutsättningarna? Inte normalt det heller med andra ord.
Ok skit samma, vi går vidare... Barn = normalt, mer än tre = aja baja, inte normalt. Vi har sju stycken, numera bor allihop hos oss på heltid med. Men va faen, kan man göra så verkligen?? Så antalet räknas men även hur barnen uppför sig naturligtvis. Just det, uppför sig, när fyra av fem heltidsungar har diagnoser inom neuropsykiatri då stämmer inte riktigt beteendena med samhällets normer. Behöver jag säga mer?
När vi ändå pratar olikheter, varför säger man ofta handikapp när det gäller fysiska skillnader och funktionshinder när det gäller kognitiva? Har jag missuppfattat något? Jag tycker vi skall snacka om tillgångar jag! När vi hela tiden får läsa om hur jobbigt vi har det och hur sjuka vi är så blir vi det till slut. Man liksom identifierar sig med en massa kriterier som många av oss inte ens vet vad de betyder om jag skall vara helt uppriktig...åtminstone inte vad de betyder för egen del.
Hur hamnade jag där? Tillbaks till det onormala igen, tjohoo..det här är kul. En standardutformad bil är anpassad för fem personer, semesterresor, japp helt rätt, fem personer även där!När du har många barn får du räkna med att få en hel del kommentarer dessutom. "haft strömavbrott ofta eller", "skaffa eget fotbollslag eller", "räckte det inte med de ni hade"? etc, etc.Har någon någonsin hört någon ifrågasätta varför någon bara skaffar ett eller två barn? Eller varför någon väljer att INTE skaffa barn alls? Näpp, det är känsliga grejer det där... för att ifrågasätta varför någon skaffar många barn kan väl inte vara känsligt, eller??? Nä då är man antingen inte svensk eller så får man ta skiten helt enkelt.
Oj där gled jag iväg ;-)
Om nu någon mot förmodan orkat läsa hela vägen hit kan jag ju lika gärna fortsätta.
Våra barn mobbar, de mobbar allt som inte är normalt i deras ögon. Vi föräldrar fostrar våra barn i vad som är normalt. Alla barn mobbar naturligtvis inte men de allra flesta har nog sett mobbing ske i varje fall. En del ingriper men de allra flesta gör det inte..och varför? De vill inte sticka ut, de vill vara normala.
Ni har hört talas om klimaten på våra skolor eller hur, ungar är tuffa mot varandra! Det finns de som anser att våra barn som inte uppfyller kriterierna för normalitet borde inkluderas i det klimatet. Jag säger bara *SUCK*. Det kanske funkar i den finaste av världar men ingen som jag känner till. Min äldste son blev mobbad redan på dagis så det var liksom ingen idé att ens söka till "vanlig, normal" skola. Hey Ho för specialskolor!! De barn som går i specialskola som mår dåligt är oftast de barn som tvingats utstå klimatet i "normalskola" först! Tills det inte funkade längre alltså. Vi pratar om att barnen skall få en medvetenhet om sitt funktionshinder. ALLA sätt att få den medvetenheten på är inte så bra NÄPP!! Men det är väl OK att exprimentera? Det är ju bara barn??
Ja, det här blev ett gnällinlägg...det tenderar att bli sådana nu när jag inte käkar mediciner. Allt är så himla tråkigt så jag kan lika gärna vara lite provokativ och bitter ;-)
JAG LOVAR! DET GÅR ÖVER! OM INTE FÖRR SÅ SENARE!
Förresten, har ni tänkt på att det är mycket enklare att definiera det som är onormalt jämfört med det som är normalt??
Hutlöst, skamlöst och totalt oacceptabelt
Jag pratar om mobbing!
Med anledning av senaste tidens skriverier om hur skolan ofta menar att eleven får skylla sig själv så känner jag att jag inte kan hålla klaffen längre. Vad tusan är det för människor egentligen? Totalt empatilösa skulle jag våga påstå. Måste man ha upplevt mobbing själv för att försöka förstå vad det innebär för den utsatte?
Jag hävdar NEJ! Det enda som behövs är en gnutta empati. Alltså att kunna sätta sig in i hur andra människor tänker och upplever olika situationer. DET ÄR INTE SÅ SVÅRT om man bara försöker.
Med anledning av senaste tidens skriverier om hur skolan ofta menar att eleven får skylla sig själv så känner jag att jag inte kan hålla klaffen längre. Vad tusan är det för människor egentligen? Totalt empatilösa skulle jag våga påstå. Måste man ha upplevt mobbing själv för att försöka förstå vad det innebär för den utsatte?
Jag hävdar NEJ! Det enda som behövs är en gnutta empati. Alltså att kunna sätta sig in i hur andra människor tänker och upplever olika situationer. DET ÄR INTE SÅ SVÅRT om man bara försöker.
”Han råkade ut för icke acceptabla handlingar på grund av sitt eget beteende.”
Skolorna lägger ofta skuld på ett utsatt barn. Detta kan man läsa i Aftonbladet. Här kommer även lite nyttig fakta kring mobbing.
Blir ditt barn mobbat? Så här gör du
Här är AnnCha Lagermans råd:
1. Prata med ditt barn. – Fråga inte”är du mobbad?”, utan säg ”är det någon på skolan som är dum?”. Då visar du redan i frågan var skulden ligger och undviker att ett utsatt barn känner sig skyldigt, säger AnnCha Lagerman.
2. Kontakta skolan. – Märker du att något är fel, kontakta genast skolan.
3. Vänd dig till rätt person. – Om läraren slår i från sig – gå vidare till elevvården. Kurator och skolsköterska är ofta de som har störst kunskap i den här frågorna.
Mobbning i
siffror
2 av 3 får själva skulden
I 44 av 66 fall av mobbning skyller skolan helt eller delvis på den mobbade.
I 21 av 66 fall har den mobbade bytt skola. I två av de fallen har de mobbade eleverna uppmanats av rektor av byta skola.
De 66 granskade fallen är alla anmälningar som lett till att Barn- och elevombudet (BEO) riktat kritik mot skolan. Granskningen är gjord av Svenska Dagbladet.
Det här är inte OK eller hur?
Läs gärna Annelis berättelser om hur hon har blivit utsatt
Va, på Hisingen? Du skojar?
Läste om hur medborgargarden i London själva tar hand om upploppen "Hundratals Londonbor gick även ihop i improviserade medborgargarden på tisdagen för att stoppa fortsatta plundringar."
(Tidigare har vi ju kunnat läsa hur de städar upp rent bokstavligt.)
Jag undrar hur långt ifrån medborgargarden vi Hisingsbor är? Hisingen med Lundby, Biskops- och Länsmansgården är finfina områden med mycket grönt och god tillgänglighet av det mesta man kan behöva. Det bor massor av barnfamiljer över alla tre områden. Lundby som gränsar till Biskopsgården har väl iofs besparats elände om man jämför men det händer grejer även där. (Det finns fler stadsdelar med liknande problem, jag vet).
Ang rubriken så handlar det om att jag åter igen läste om skottlossning på Hisingen. Måhända har jag blivit blind för andra stadsdelar eftersom jag bor på Hisingen men jag (som inte kan göra ett skit åt det) tycker det är förbaskat otäckt att ha människor, som så lätt tar till vapen, runt knutarna.
"En man i 20-årsåldern, känd av polisen, anhölls i Göteborg tidigt på onsdagsmorgonen misstänkt för grovt vapenbrott. Han greps under natten sedan polisen fått ta emot flera larm om skottlossning i området kring Långströmsgatan på Hisingen."
Jag har utan att lyckats försökt hitta någon form av statistik över skottlossningar i Göteborg. En orsak kan ju vara det här? Gömmer polisen skottlossningsstatistiken?
Det känns lite som en repris att skriva om det här men vad tusan skall man göra åt det? Både långsiktigt och kortsiktigt. Man kanske måste vara Hisingsbo för att göra de bedömningarna och ha hela bakgrundsinformationen med sig men någonstans tror jag att det finns liknande problem även utanför Göteborg.
(Tidigare har vi ju kunnat läsa hur de städar upp rent bokstavligt.)
Jag undrar hur långt ifrån medborgargarden vi Hisingsbor är? Hisingen med Lundby, Biskops- och Länsmansgården är finfina områden med mycket grönt och god tillgänglighet av det mesta man kan behöva. Det bor massor av barnfamiljer över alla tre områden. Lundby som gränsar till Biskopsgården har väl iofs besparats elände om man jämför men det händer grejer även där. (Det finns fler stadsdelar med liknande problem, jag vet).
Ang rubriken så handlar det om att jag åter igen läste om skottlossning på Hisingen. Måhända har jag blivit blind för andra stadsdelar eftersom jag bor på Hisingen men jag (som inte kan göra ett skit åt det) tycker det är förbaskat otäckt att ha människor, som så lätt tar till vapen, runt knutarna.
"En man i 20-årsåldern, känd av polisen, anhölls i Göteborg tidigt på onsdagsmorgonen misstänkt för grovt vapenbrott. Han greps under natten sedan polisen fått ta emot flera larm om skottlossning i området kring Långströmsgatan på Hisingen."
Jag har utan att lyckats försökt hitta någon form av statistik över skottlossningar i Göteborg. En orsak kan ju vara det här? Gömmer polisen skottlossningsstatistiken?
Det känns lite som en repris att skriva om det här men vad tusan skall man göra åt det? Både långsiktigt och kortsiktigt. Man kanske måste vara Hisingsbo för att göra de bedömningarna och ha hela bakgrundsinformationen med sig men någonstans tror jag att det finns liknande problem även utanför Göteborg.
Är det bara jag?
... som tycker att Drottning Silvia börjar se ut som Michael Jackson?
Bilden kommer från dagens GP.se
Tanken är nog att det skall vara fokus på herr Sommerlaths affärer i Nazi-Tyskland men vem kan fokusera på det när man undrar om det är Michael eller Silvia?
Slående likhet?
Läs även andra bloggares åsikter om Silvia, Sommerlath, Nazi-Tyskland, Michael Jackson, likhet
Bilden kommer från dagens GP.se
Tanken är nog att det skall vara fokus på herr Sommerlaths affärer i Nazi-Tyskland men vem kan fokusera på det när man undrar om det är Michael eller Silvia?
Slående likhet?
Läs även andra bloggares åsikter om Silvia, Sommerlath, Nazi-Tyskland, Michael Jackson, likhet
Ok ett känsligt ämne, men men..
Jag brukar akta mig för att döma andra människor så jag får väl döma besluten en del fattar istället. Jag kanske tar det hela personligt eftersom familjen här är full av invånare med så kallade "lätta funktionsnedsättningar". Jag menar inte att Downs syndrom är lätt för den sakens skull men det är människor med medvetande och mycket tankar, känslor och åsikter precis som alla andra människor som inte har Downs syndrom. Läste en artikel i DN att Downs syndrom är på väg att försvinna i Danmark.
"Danskarna väljer i allt högre grad att abortera foster som har Downs syndrom. Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer det sista att födas runt år 2030, skriver Berlingskes söndagsbilaga."
Jag säger som Ulla Brendstrup, mor till ett barn med Downs syndrom. "– Vad står på tur? Är det barn med diabetes som kommer sorteras bort?"
Jag är emot aborter, det finns vissa undantag naturligtvis men aborter som handlar om att barnet kom vid ett olägligt tillfälle, har downs syndrom eller kanske till och med "fel" kön kommer jag inte kunna acceptera. Jag vet att många barn med Downs syndrom har problem med hjärtat men att de flesta ändock lever gott. Jag känner några personer med Downs syndrom och de är väl medvetna om att en del väljer att abortera barn som har samma syndrom. Självklart är de förtvivlade över detta och likaså deras föräldrar. Abort är inget preventivmedel.
Jag vet att de flesta som gör abort har det jobbigt och tycker inte att de har något val och jag vill inte döma någon. Jag menar bara att jag själv inte skulle göra det.
Jag vågar ställa frågan och jag förstår om inte alla vill svara men tycker ni att det är ok att abortera på grund av fel kön, Downs syndrom eller att det inte var rätt tid just då?
På FUB s sida står följande:
"Känslor är något som definitivt inte påverkas av utvecklingsstörningen. Glädje, sorg, ilska, kärlek är mänskliga känslor, lika för alla. Liksom behovet av nära relationer och ömhet."
Läs gärna bloggen OLLES MAMMA, om att vara mamma till ett barn med Downs syndrom!
"Danskarna väljer i allt högre grad att abortera foster som har Downs syndrom. Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer det sista att födas runt år 2030, skriver Berlingskes söndagsbilaga."
Jag säger som Ulla Brendstrup, mor till ett barn med Downs syndrom. "– Vad står på tur? Är det barn med diabetes som kommer sorteras bort?"
Jag är emot aborter, det finns vissa undantag naturligtvis men aborter som handlar om att barnet kom vid ett olägligt tillfälle, har downs syndrom eller kanske till och med "fel" kön kommer jag inte kunna acceptera. Jag vet att många barn med Downs syndrom har problem med hjärtat men att de flesta ändock lever gott. Jag känner några personer med Downs syndrom och de är väl medvetna om att en del väljer att abortera barn som har samma syndrom. Självklart är de förtvivlade över detta och likaså deras föräldrar. Abort är inget preventivmedel.
Jag vet att de flesta som gör abort har det jobbigt och tycker inte att de har något val och jag vill inte döma någon. Jag menar bara att jag själv inte skulle göra det.
Jag vågar ställa frågan och jag förstår om inte alla vill svara men tycker ni att det är ok att abortera på grund av fel kön, Downs syndrom eller att det inte var rätt tid just då?
På FUB s sida står följande:
"Känslor är något som definitivt inte påverkas av utvecklingsstörningen. Glädje, sorg, ilska, kärlek är mänskliga känslor, lika för alla. Liksom behovet av nära relationer och ömhet."
Läs gärna bloggen OLLES MAMMA, om att vara mamma till ett barn med Downs syndrom!
Astrid Lindgren var en klok kvinna!
Hennes ord tål att sättas på väggen, så man minns dem!
Vinn en bebis?
" Köp en lott, vinn en bebis. I England lanseras nu lotteriet där högsta vinsten varje månad är IVF-behandlingar, ett embryo eller en surrogatmamma. Och vem som helst kan delta. – Vi hoppas att lotteriet minskar stressen för dem som kämpar, säger lotteriets grundare Camille Strachan."
Eller så är det bara en taskig ursäkt för att kunna tjäna pengar med gott samvete på en sådan kontroversiell sak. Att rida på andras olycka tycker jag är oerhört smaklöst.
En IVF-behandling kostar runt 250.000 kr och jag kan förstå om man som blivande förälder tar till alla metoder man kan. Även om jag säkert inte kan förstå fullt ut hur det är att vara ofrivilligt barnlös så vet jag hur jag skulle känna om jag inte hade mina barn.
Är det inte bättre att staten går in och subventionerar den här typen av behandling? Självklart så att inte vem som helst, hur som helst kan skaffa barn. Jag tänker på Octomum som fått alla sina 14 barn via IVF. Hon är ensamstående och saknar inkomst. I USA har man ju inte samma trygga socialförsäkringssystem när det gäller oss invånare heller. Har du ingen inkomst får du leva på allmosor eller svälta.
Här saknas fem av hennes barn på bilden. (Klicka på bilden för att hitta källan).
Hur som helst, det är ett känsligt ämne och det finns historier åt både ena och andra hållet.
Läs även andra bloggares åsikter om IVF, lotteri, Octomum, 14 barn, vinn en bebis
Eller så är det bara en taskig ursäkt för att kunna tjäna pengar med gott samvete på en sådan kontroversiell sak. Att rida på andras olycka tycker jag är oerhört smaklöst.
En IVF-behandling kostar runt 250.000 kr och jag kan förstå om man som blivande förälder tar till alla metoder man kan. Även om jag säkert inte kan förstå fullt ut hur det är att vara ofrivilligt barnlös så vet jag hur jag skulle känna om jag inte hade mina barn.
Är det inte bättre att staten går in och subventionerar den här typen av behandling? Självklart så att inte vem som helst, hur som helst kan skaffa barn. Jag tänker på Octomum som fått alla sina 14 barn via IVF. Hon är ensamstående och saknar inkomst. I USA har man ju inte samma trygga socialförsäkringssystem när det gäller oss invånare heller. Har du ingen inkomst får du leva på allmosor eller svälta.
Här saknas fem av hennes barn på bilden. (Klicka på bilden för att hitta källan).
Hur som helst, det är ett känsligt ämne och det finns historier åt både ena och andra hållet.
Läs även andra bloggares åsikter om IVF, lotteri, Octomum, 14 barn, vinn en bebis
Sexåringar lämnas ensamma hemma
" Mamma och pappa jobbar – och fritids är stängt. Känns det igen? Nästan vartannat barn i åldern 6–14 år är ensamt hemma när föräldrarna arbetar i sommar. – Det här är ett stort problem, säger Anne-Lie Arrefelt, proffsnanny känd från tv-programmet SOS familj."
Nej! Det känns inte igen, jag skulle aldrig någonsin lämna en sexåring ensam hemma en hel arbetsdag. Jag skulle inte lämna en sexåring ensam hemma en timma en gång.
Jag tycker det är för djävligt rent ut sagt att en del föräldrar uppenbarligen är tvungna att göra det. Jag lämnar inte min snart åttaåring ensam hemma. Tonåringarna och elvaåringen kan få vara ensamma några timmar ibland men det är inte så ofta. Trettonåringen kan få passa femåringen någon timma hemma om jag inte lyckas få tag på en vuxen barnvakt men jag föredrar ju att en vuxen har ansvar.
Den här lille knallhatten är fem år! Nästa år skulle jag lämna honom ensam hemma i upp till 10 timmar beroende på arbetstid och resväg.
Jag vet att det finns de som inte har något val men jag tycker ändå inte att det är ok att lämna en sexåring ensam i 8-10 timmar.
Apropå stora familjer!
Vi har ju sju barn boende på heltid hos oss. Mina tre, makens dotter och våra tre gemensamma. Jag blev lite nyfiken på hur det ser ut runt om i landet vad gäller stora familjer så jag googlade.
Statistiska Centralbyrån är ett kul ställe att kolla på.
Om vi utgår från antalet barn som står skrivna i vår familj, (sju stycken just nu), så finns det 808 stycken familjer med sju eller fler barn i Sverige enligt SCB.
"I 1 procent av barnfamiljerna bor det fem eller fler barn
Det finns 1,1 miljoner familjer med barn i åldrarna 0-17 år. Räknar man även familjer med barn i åldrarna 18-21 blir antalet barnfamiljer 1,25 miljoner. I de flesta barnfamiljer bor det ett eller två barn. 40 procent av familjerna har ett barn och 43 procent har två. I en genomsnittlig barnfamilj bor det 1,82 barn i åldrarna 0-21 år. Stora familjer är ganska ovanliga. Knappt 3 procent av familjerna har fyra barn och familjer med fem eller fler barn utgör endast 1 procent av samtliga barnfamiljer.
Eftersom det föds något fler pojkar än flickor finns det fler familjer med bara pojkar än med bara flickor. Av alla familjer är en dryg tredjedel familjer med barn av båda könen, en knapp tredjedel familjer med bara flickor och en dryg tredjedel familjer med bara pojkar. I större familjer finns det oftast både flickor och pojkar. Det finns 175 familjer med 9 eller fler barn och i alla dessa familjer finns barn av båda könen."
Som ni ser finns det tre familjer med 13 barn vardera! Jag tycker det är så häftigt! Undrar egentligen hur siffrorna skulle se ut om man gick sådär en 50-60 år tillbaka i tiden. Det var nog mer vanligt att ha fem eller fler barn då än nu i varje fall. Jag tycker att ganska många 40-talister säger att de har många syskon?
Det händer att jag får frågan varför vi valt att skaffa så många barn, det finns ett väldigt lätt svar på det, barn är det bästa som finns! Vi har möjlighet och råd att ha många barn så vi har förmånligt nog berikats med det också. Det här med vad som är lagom är relativt och ordet normal/norm är jag allergisk mot.
Vad skall ni hitta på idag?
Det är dyrt att inte skaffa barn i Östergötland!
Lite kryptisk rubrik och den går att tolka på flera sätt men det handlar om kostnader för sterilisering beroende på vilket landsting du tillhör. Som billigast kostar det 250 kr och som dyrast (i Östergötland) 13.200 kr. Jag tycker inte att det är försvarbart att det är sådana enorma skillnader i pris. Här i Göteborg kostar det för övrigt 300 kr.
Här är hela listan (priserna kan skilja beroende på vilket kön också)
Hela artikeln kan ni läsa här
För mig blir det lite dubbelt när man pratar om att förhindra oönskade graviditeter hos unga för att minska aborter samtidigt som de kan få betala upp till 600 kr för preventivmedel på sina ställen. Det hade varit intressant att se om det finns något samband med abort-statistiken jämfört med höga kostnader för preventivmedel-statistiken.
Dvs utförs fler aborter i Västerbotten jämfört med Skåne?
Läs även andra bloggares åsikter om abort, sterilisering, preventivmedel, ungdomar, statistik
Här är hela listan (priserna kan skilja beroende på vilket kön också)
Fakta: Kostnader för sterilisering
Län - Kvinnor - Män
Blekinge 250 250
Dalarna 250 250
Gotland 300 Görs ej
Gävleborg 5 000 3 000
Halland 260 260
Jämtland Görs ej Görs ej
Jönköping 300 300
Kalmar 8 058/5 861 5 191
Kronoberg 300 300
Norrbotten 4 700 4 700
Skåne 300 300
Stockholm 320 320
Södermanland 10 000 8 000
Uppsala 2 000 2 000
Värmland Görs ej Görs ej
Västerbotten 7 000 7 000
Västernorrland 2 500 2 500
Västmanland 300 300
Västra Götaland 300 300
Örebro 250 250
Östergötland 13 200 10 400
Alla siffror i kronor.
Källa: RFSU:s Sverigebarometer 2011 (TT)
Det är ju knappast rimligt med så höga egenavgifter? Ungdomar som vill skydda sig kan få det dyrt också:
"Även för ungdomar är det stora skillnader i vad det kostar att skydda sig. Preventivmedel som är gratis i Skåne kostar fortfarande upp till 600 kronor i Västerbotten.
– Det är intressant och anmärkningsvärt att inte Göran Hägglund, eller landstingspolitiker vi sett, visat något politiskt ledarskap sedan förra året. Man behöver prioritera ungas hälsa mer, säger Åsa Regnér."
Hela artikeln kan ni läsa här
För mig blir det lite dubbelt när man pratar om att förhindra oönskade graviditeter hos unga för att minska aborter samtidigt som de kan få betala upp till 600 kr för preventivmedel på sina ställen. Det hade varit intressant att se om det finns något samband med abort-statistiken jämfört med höga kostnader för preventivmedel-statistiken.
Dvs utförs fler aborter i Västerbotten jämfört med Skåne?
Läs även andra bloggares åsikter om abort, sterilisering, preventivmedel, ungdomar, statistik
Byta namn?
Då menar jag inte byta namn på bloggen utan frågan handlar om att det blir allt vanligare att man vill byta namn tydligen? Artikeln menar att de flesta som byter namn gör det av kärlek eller för att de tröttnat på sina namn. Anledningen till att jag skriver om det är att jag har en snart fjortonårig dotter som frågar mig ett par gånger om dagen ifall hon får byta namn. Första gången hon frågade svarade jag per automatik; - När du är 18 får du byta namn utan att fråga mig om lov.
Jag har funderat lite grand på det här och vet inte riktigt vad jag tycker egentligen. Uppenbart är hon missnöjd med delar av sina namn. Jag var med det i hennes ålder fast inte missnöjd direkt med de jag hade utan jag saknade ett namn. När jag fyllde 18 valde jag att lägga till det. Det namn jag lade till var kentsdotter. Min dotter vill ta bort sitt dotternamn, ytterligare ett mellannamn och lägga till ett nytt förnamn.
Än så länge lutar det att hon får vänta för någonstans undrar jag om inte önskemålen skiftar när man är i tonåren? Jag har funderat på att säga att om du fortfarande vill byta ett år från dagens datum så får du göra det. För egen del kändes det länge att vänta tills jag fyllt 18. Jag gick även ur svenska kyrkan när jag fyllde 18. En ung dam med bestämd vilja var jag och jag känner igen mig mycket i min dotter.
"Fakta: Att tänka på inför ett namnbyte
Jag har funderat lite grand på det här och vet inte riktigt vad jag tycker egentligen. Uppenbart är hon missnöjd med delar av sina namn. Jag var med det i hennes ålder fast inte missnöjd direkt med de jag hade utan jag saknade ett namn. När jag fyllde 18 valde jag att lägga till det. Det namn jag lade till var kentsdotter. Min dotter vill ta bort sitt dotternamn, ytterligare ett mellannamn och lägga till ett nytt förnamn.
Än så länge lutar det att hon får vänta för någonstans undrar jag om inte önskemålen skiftar när man är i tonåren? Jag har funderat på att säga att om du fortfarande vill byta ett år från dagens datum så får du göra det. För egen del kändes det länge att vänta tills jag fyllt 18. Jag gick även ur svenska kyrkan när jag fyllde 18. En ung dam med bestämd vilja var jag och jag känner igen mig mycket i min dotter.
"Fakta: Att tänka på inför ett namnbyte
Det får inte väcka anstöt, påminna om befintliga namn, företag, varumärken
Män får ta kvinnonamn och vise versa, efter beslut i Regeringsrätten 2008
Initialer och enstaka bokstäver godkänns som förnamn, däremot inte siffror
För tips på nya efternamn – konsultera namnkatalogen på PRV:s hemsida
Källa: Skatteverket, Patent- och registreringsverket (TT)"
Det kostar 1000 kr att byta förnamn och 1800 kr att byta efternamn.
Det är inte de här två som bett att få byta namn i varje fall
Tycker ni att det är OK att byta namn för att man inte tycker om det som ens förälder valt?
Kroppsidealshysteri bland nyblivna mammor
Fast dubbelmoralen hägrar uppenbart om man får tro Anitha Schulman. Om jag går till mig själv som fött sex barn så skall jag nog inte ställa för höga krav på hur snabbt kroppen återhämtar sig eller om den gör det alls.
Skillnaden är stor från hur kroppen återhämtade sig för 15 år sedan när jag fått första barnet jämfört med nu sex barn senare. Då när jag var 24 år så tog det bara en månad så var jag i mina gamla kläder och hade till och med förlorat några kilon extra. Likadant var det med andra och tredje barnet.
Fjärde barnet så plussade jag på några kilon, femte barnet hängde inte riktigt huden med och nu sjätte har jag lite svårt att få den däringa degklumpen på magen att försvinna.
Många säger till mig att "Herre Gud" (vad nu han har med saken att göra), "Du har ju fött sex barn"!. Visst har jag fött sex barn men betyder det att man får vara tacksam med det man har blivit rent kroppsligt då? Jag vill fortfarande vara snygg och känna mig nöjd med min kropp. Det hjälper inte att jag vet att jag borde vara nöjd eftersom jag faktiskt fött sex barn.
Jag tror inte det är särskilt kvinnligt just att vara fåfäng, jag tror att alla människor vill känna sig nöjda med sig själva. Vad gäller kirurgiska ingrepp som Schulman skriver om så kan jag säga så här. Hade jag haft pengar över och tiden att rehabiliteras så varför inte, om det hade fått mig känna mig mer nöjd med mig själv. Ni kan ju säkert gissa hur välsvarvad man är efter att ha fött och ammat sex barn ;-)
Vad tycker ni? Vad är OK att göra rent kirurgiskt för att känna att man trivs bättre med sig själv?
I vissa sammanhang slår ju överflödshud högt. Har ni sett en Napolitansk Mastiff till exempel?
Är det OK att amma på stan?
Socialstyrelsens siffror visar tydligen att allt färre ammar på stan.
Får man det här bemötandet så kanske det inte är så konstigt? Lite lustigt att cafépersonal slänger ut en ammande mamma med tanke på att ammande, hemmagående mammor förmodligen är bland deras främsta kunder. Det är helt sjukt egentligen och man hoppas ju att de åker på en varning eller kanske till och med blir ersatta av något annat café hos Åhléns.
Barn och amning är det mest naturliga som finns. Skall man inte diskriminera eller utesluta en ganska stor målgrupp så får man väl inreda en amningshörna eller liknande. För man kan väl inte på allvar mena att ammande mammor skall hålla sig hemma i kanske upp till ett och ett halvt år för att någon mår illa av synen. Jag tror aldrig jag sett någon amma som fläker fram brösten för att villigt visa hela världen, tvärtom man anstränger sig till yttersta eftersom man är jäkligt obekväm med att folk glor på en.
Jag är inte bekväm med att amma ute på stan längre, jag ockuperar skötrum istället. Allt tack vare denna konstiga debatt som cirkulerar runt med jämna och ojämna mellanrum. När jag var yngre hade jag inga problem alls med det.
Barn är vår framtid, kanske är det så att de som klagar värst aldrig fick uppleva närheten och värmen det innebär att amma själva eller ser de någon slags sexuell antydan i det? Vad tusan är det som är så farligt med det, jag fattar inte, på riktigt alltså.
Undrar om män med babysar och blir utslängda från cafeér när de matar babyn? ;-)
Läs även andra bloggares åsikter om amma, mamma, pappa, café, Åhléns, dissa småbarnsmammor
Får man det här bemötandet så kanske det inte är så konstigt? Lite lustigt att cafépersonal slänger ut en ammande mamma med tanke på att ammande, hemmagående mammor förmodligen är bland deras främsta kunder. Det är helt sjukt egentligen och man hoppas ju att de åker på en varning eller kanske till och med blir ersatta av något annat café hos Åhléns.
Barn och amning är det mest naturliga som finns. Skall man inte diskriminera eller utesluta en ganska stor målgrupp så får man väl inreda en amningshörna eller liknande. För man kan väl inte på allvar mena att ammande mammor skall hålla sig hemma i kanske upp till ett och ett halvt år för att någon mår illa av synen. Jag tror aldrig jag sett någon amma som fläker fram brösten för att villigt visa hela världen, tvärtom man anstränger sig till yttersta eftersom man är jäkligt obekväm med att folk glor på en.
Jag är inte bekväm med att amma ute på stan längre, jag ockuperar skötrum istället. Allt tack vare denna konstiga debatt som cirkulerar runt med jämna och ojämna mellanrum. När jag var yngre hade jag inga problem alls med det.
Barn är vår framtid, kanske är det så att de som klagar värst aldrig fick uppleva närheten och värmen det innebär att amma själva eller ser de någon slags sexuell antydan i det? Vad tusan är det som är så farligt med det, jag fattar inte, på riktigt alltså.
Undrar om män med babysar och blir utslängda från cafeér när de matar babyn? ;-)
Läs även andra bloggares åsikter om amma, mamma, pappa, café, Åhléns, dissa småbarnsmammor
