Helt plötsligt står psykisk ohälsa i fokus
Jag tror jag vet varför. Det har funnits bloggar om samt personer med psykisk ohälsa länge, det har inte direkt varit något skriande intresse hos allmänheten. Det har mest varit klubben för inbördes beundran eller nära och kära som engagerat och brytt sig om. NU däremot finns det massor av fokus på psykisk ohälsa i media, var och varannan bloggare och känd person har någon variant av psykisk ohälsa. Antingen en psykatrisk diagnos eller utmattningssyndrom eller depression. (Jag tycker att det är Toppen att de går ut och berättar, det är fint och välbehövligt) Först NU när kända personer skriver om sina egna erfarenheter så kommer psykisk ohälsa fram även i sociala medier till en större massa. SUPERBRA!!!
MEN, eftersom svensken generellt gillar att gotta sig i andras misär (jag generaliserar) så funderar jag per automatik om det finns ett genuint intresse och omtanke bakom uppmärksamheten eller om det helt enkelt handlar om nyfikenhet? Bryr sig människor mer om andra eller bryr sig människor lika lite som innan trots att de rimligtvis borde veta mer om psykisk ohälsa? Vad tror ni? Jag upplever att vi lever i ett narcissistiskt samhälle där var och en är sig själv närmast eller den totala motpolen, engagemang i en hjärtefråga så stort att man glömmer av sig själv. Hur som helst så är det bra att det talas öppet om det för på så vis normaliserar vi.
En annan intressant fråga är ju, varför? Har psykisk ohälsa ökat mer i offentlighetsgruppen eller har den ökat mer generellt? Ökat vet vi att den har. Är det tuffare att vara en offentlig person idag med internets snabba framfart eller är det lika tufft för vem som helst?
 
 
Jag måste säga att jag är lite trött
Jag är trött på att människor som utger sig för att vara solidariska i samma stund hånar andra. Är ganska trött på att människor spelar en roll utåt men en annan bakom kulisserna. Jag är trött på hycklandet. Jag är trött på alla åsiktsmaskiner som inte låter andra människor har rätt till sina egna upplevelser. Jag är trött på människor som ironiserar över andra pga att de ser sig själva som mer intellektuella och pålästa. Jag är ganska trött på att det finns folk som inte låter andra känna oro och ledsamhet för att det finns andra i världen som har det värre. Jag är dessutom trött på människor som säger att alla har lika värde förutom om du har en åsikt som inte stämmer överens med deras. Jag är hiskeligt trött på allt socialt spel. Jag är dessuom trött på mig själv som ens lägger energi på att bry mig om andra människors beteende. Försöker naturligtvis låta bli men ibland svämmar det över och då krävs ett utbrott av att spy galla och rensa ur.
Ett problem är att det inte går att komma ifrån det faktum att andra människor alltid kommer finnas i din närhet, andra människor kommer förr eller senare inte ha samma utgångspunkt eller åsikt som du, andra människor kommer troligtvis någon gång bete sig som om de vore mer värda än andra så det är lika bra att gilla läget. Det är fantastiskt med yttrandefrihet, underbart med olika åsikter som leder till konstruktiva diskussioner. Jag får en bitter eftersmak av människor som använder härskartekniker, människor som beter sig som om andra inte har samma värde, människor som kör ett socialt spel. Det är trist att det i många fall inte tycks gå att kombinera att ha en annan åsikt men ändå bete sig rumsrent.
 Jag ser inga problem med att folk bryr sig lite extra över andra i jultider, varför påminna dem om att de inte gör det resten av året? Vad ger det dig? Jag ser inga problem med att någon skryter om sina bedrifter, varför såga, varför inte hylla, stötta och applådera, känna glädje tillsammans med dem? Jag ser inga problem med att följa sitt hjärta även om det inte alltid är politiskt korrekt eller följer minsta lilla lag.
Vi råkade gå ut genom en nödutgång på Liseberg i fredags jag och två av barnen, vi kom ingen vart för det var avstängt runt omkring. Vi kom inte heller tillbaka in eftersom det var låst utifrån. Fjärde personen som såg oss när vi knackade vågade öppna dörren åt oss. FJÄRDE personen. Så rädda är människor för att göra fel. En liten femåring och två helt normala vuxna knackar men eftersom det var låst inifrån så skiter vi i att öppna för tänk om vi gör något fel.
 Nä, följ era hjärtan, älska alla människor och lita på att andra agerar efter att känlslan är att deras egna upplevelser är de riktiga. Det kanske gör att du känner en vilja att resonera istället för att döma det första du gör. För mig är det uppenbart att om en människa beter sig elakt så säger det mer om den än om dig.
God Jul!