Jag gillar att ge mig själv utmaningar
Många gånger så hoppar jag på saker som låter fantastiskt häftigt och så kommer jag på någon dag efter, shit vad har jag gett mig in i. Jag hatar dock att inte fullfölja så då är det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag skall. Jag är fortfarande impulsiv och saknar till viss del konsekvenstänk men idag handlar impulserna inte om destruktivitet, det mesta är konstruktiv. Jag tror att det är den stora skillnaden.
När jag var yngre följde jag varenda impuls, det har lett mig in på många omvägar i livet kan man säga. (Läs min självbiografi). Jag vågar påstå att den stora förändringen skedde när jag väntade mitt första barn och sedan dess har jag jobbat med mig själv på olika mindre destruktiva sätt för att komma vidare i livet. Vissa steg har tagit flera år, andra har ramlat på plats på nolltid. Var sak har fått ta sin tid. En del av "uppvaknandet" var föräldraskapet, en annnan del att få dela med mig av min historia. Jag har föreläst i många år för olika myndigheter, privatpersoner, skolor och annat och delat en ganska hemsk men viktig historia om att ta sig tillbaka trots att man har oddsen emot sig. Det finns fler naturligtvis men dessa var startskotten.
 
 
Idag är jag precis den person jag vill vara. Jag rensar bort energitjuvar, jag har förmågan att begränsa mig i det jag tar på mig, jag har hittat sätt som reglerar mitt "no filter" på ett sätt som gör att jag inte ställer till det för mig. Jag ältar inte, jag gör saker som får mig att må bra och jag umgås bara med människor som tycker om att umgås med mig. Livsnödvändigt för en person som mig som har horder av fysisk energi men lågt mentalt energiförråd.
Så till det där med utmaningar då. Det är mitt sätt att "droga", för att inte falla tillbaka i destruktiva beteenden så måste jag utmana mig själv med konstruktiva adrenalinhöjande ersättningar. BJJ är en sådan, ensamresande en annan. Finns mängder av fler, en del för privata att prata om andra kanske inte är ögonbrynshöjande för er men stora för mig.
 
Angående beroenden, vad säger ni?
När blir något man tycker om såpass ohälsosamt att man kan kalla det ett beroende? Kan man ens generalisera på det sättet och vad är ok att kalla beroende och vad är det inte? Vad definierar ett beroende?
Jag har en historia med mig, en historia av att ha en beroendeproblematik. Jag vet egentligen inte vad som kom först. Mitt behov av att höja dopaminnivån eller sätten jag gjort det på? Idag tycker jag att det är svårt att definiera vad som är beroende eftersom vissa beroenden (enligt min åsikt) är helt socialt accepterade beroenden (sjukdomar?). Droger, ätstörningar, spel och dobbleri, sex är exempel som kanske är enkla att sätta in i gruppen beroendeproblematik och INTE är socialt accepterade. Träning, adrenalinjunkies, gränsfall, kommer mer och mer men fortfarande helt accepterat i många sammanhang.
Ett annat exempel, sociala medier, kan vi tala om beroenden där ännu? Jag tror inte jag känner någon som inte tar upp och tittar igenom sina sociala medier minst en gång per dag. De allra flesta minst en gång per timme om de inte har något annat för sig just då. Idag är ett av de viktigaste kriterierna när vi bokar semester att det finns wi-fi. Är det så jäkla farligt då? Ja vad säger ni? Många av oss sjuttiotalister och äldre strävar efter vår egen fantastiska barndom med utelek och fri sysselsättning och allt vad det innebar. Att bli riktigt skitig och komma hem och tvingas i ett kvällsbad, ja då visste man att man haft en helt fantastisk dag. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt, men....
När går gränsen, när blir det ett beroende med dagens mått mätt? Inte sjuttiotalsförälderns mått.
Så idag då, ungarna och vuxna (inte att förglömma) kanske inte blir så skitiga men vilka fantastiska erfarenheter många får med sig genom att ha hittat personer som delar intressen, inte dömer och mobbar för att man ser ut på ett speciellt sätt, kanske träffar kärlek, nya vänner trots att de kanske inte haft en enda vän IRL förut. Det finns så otroligt mycket möjligheter med internet som många av oss inte har förstått. Visst finns det risker, barn och unga som ofta saknar konsekvenstänk kanske hamnar i situationer som de senare inte kan ta sig ur. Barn och unga och även vuxna för den delen är uppmärksamhetstörstande och inser kanske för sent vad den där snälla personen egentligen var ute efter. Så självklart finns det risker med nätet också. Särskilt för de mest sårbara grupperna. Till exempel personer med psykisk ohälsa eller annat.
När det kommer till barn och unga, det är ditt ansvar som förälder att vara en bra förebild, att inte förbjuda utan kanske snarare föra en dialog och visa att du finns så barnet får förtroende för dig så det kommer till dig om det händer något. Mina barn har fått så fantastiska vänner från hela världen genom internet. Gemensamma intressen som för dem samman och bygger relationer som för flera av dem hållt i flera år redan.
Ja, det kan bli ett beroende, det måste ses helt ur individuella perspektiv. Om livet i övrigt tar skada av tiden du lägger på internet/sociala medier så kanske du bör ta dig en tankeställare. Om det istället är så att det förbättrar ditt liv utan att påverka vardagliga ting på ett negativt sätt så kanske det inte är ett beroende. Det går inte mäta i timmar eller tid du lägger där.
Vad tycker ni?
(Filmen är en del av ett utbildningsmaterial min kollega och jag tagit fram i det projekt vi jobbar med som handlar om risker och möjligheter på nätet för unga med NPF).
 
Helt plötsligt står psykisk ohälsa i fokus
Jag tror jag vet varför. Det har funnits bloggar om samt personer med psykisk ohälsa länge, det har inte direkt varit något skriande intresse hos allmänheten. Det har mest varit klubben för inbördes beundran eller nära och kära som engagerat och brytt sig om. NU däremot finns det massor av fokus på psykisk ohälsa i media, var och varannan bloggare och känd person har någon variant av psykisk ohälsa. Antingen en psykatrisk diagnos eller utmattningssyndrom eller depression. (Jag tycker att det är Toppen att de går ut och berättar, det är fint och välbehövligt) Först NU när kända personer skriver om sina egna erfarenheter så kommer psykisk ohälsa fram även i sociala medier till en större massa. SUPERBRA!!!
MEN, eftersom svensken generellt gillar att gotta sig i andras misär (jag generaliserar) så funderar jag per automatik om det finns ett genuint intresse och omtanke bakom uppmärksamheten eller om det helt enkelt handlar om nyfikenhet? Bryr sig människor mer om andra eller bryr sig människor lika lite som innan trots att de rimligtvis borde veta mer om psykisk ohälsa? Vad tror ni? Jag upplever att vi lever i ett narcissistiskt samhälle där var och en är sig själv närmast eller den totala motpolen, engagemang i en hjärtefråga så stort att man glömmer av sig själv. Hur som helst så är det bra att det talas öppet om det för på så vis normaliserar vi.
En annan intressant fråga är ju, varför? Har psykisk ohälsa ökat mer i offentlighetsgruppen eller har den ökat mer generellt? Ökat vet vi att den har. Är det tuffare att vara en offentlig person idag med internets snabba framfart eller är det lika tufft för vem som helst?