Låter lite udda kanske men just nu är det förvånansvärt lugnt här hemma. Maken är och handlar (lustigt att jag nämnde honom först, haha). Stor tös är på bio, makens tös med kompisar. Lillvildan är hos grannen och storsonen på läger. Här hemma sitter jag (slöfocken) med mellansonen och tittar på Eragon. Miniplutten och lilleman busar lite men att höra två barn busa jämfört med sju är rena semestern.

Igår var jag med i debatt, fick inte en syl i vädret då debatten innan drog över tiden. Ni kan se mig på eftersnacket dock. Runt tio minuter in i klippet så pratar jag och några andra till och från de kommande sex minutrarna. Jag har långt hår och röd tröja på mig.




Jag gillar att diskutera och tycker det är viktigt att dela med sig av sina åsikter. Man träffar mycket fantastiska människor i den världen jag rör mig i. Att diskutera med andra som inte delar samma åsikt tycker jag är stimulerande och utvecklande!

Hoppas ni har en bra kväll!!

Jag har fått frågan om jag vill medverka i publiken så det tänkte jag nappa på. Jag är inte en av huvuddebattörerna utan publikmedverkande bara. Jag har ju lite åsikter i frågan och här återspeglar jag dem lite grand.

För mig känns det logiskt att det är vanligare bland de barn som får en ADHD-diagnos att de är födda sent på året. Så här tänker jag;

 

Som de flesta vet är en ADHD-diagnos förknippat med bland annat en lägre mognadsgrad. Jag har hört siffror upp till 30% lägre mognad bland personer som har ADHD jämfört med personer  som inte har det. Är du således sju år kan du dra av 2.1 år rent mognadsmässigt.  Fyller du sent på året så förstår ju vem som helst att mognaden är ännu mer uttalat försenad.

 

Barn som är födda i januari har då exempelvis upp till ett år extra på sig att mogna inför skolstart. Du går således från förskola med relativt små grupper, jämfört med en skolklass av normala mått idag, till ett klassrum med kanske 30 elever och minst två barn som har samma problematik. Du har en till två pedagoger som ansvarar för att alla barn skall kunna tillgodogöra sig skolarbetet efter sina egna förutsättningar. Vem som helst kan förstå att det ställer till problem redan där.

 

När du har svårigheter i uppmärksamhet och koncentration och inte får tillgång till en miljö som hjälper dig hantera de svårigheterna utan snarare en miljö som ökar svårigheterna så kraschar du! Är du då kanske upp till ett år äldre än din kamrat med samma problematik som är född i slutet på året så kanske den skillnaden i mognad räcker för att du skall kunna kompensera för dina svårigheter just då. Det betyder inte att barnet född i januari inte har ADHD, det betyder bara att det har en högre mognad och förmodligen kommer krascha senare och då desto hårdare eftersom de tvingats kompensera varenda dag under en lång tid. Att kompensera är vansinnigt tröttande.

 

Jag vill jämföra lite grand med att flickor med diagnos upptäcks senare, en av anledningarna till att de upptäcks senare är just att de har en högre mognadsgrad och kompenserar in i det sista tills de slutligen kraschar för att de inte orkar längre.

 

Jag tycker fenomenet ”mediavinkling” är ganska upprörande egentligen. Den här typen av nyheter vinklas alltid så att alla ”foliehattar” får vatten på sin kvarn.

 

När är förresten  statistik signifikant? De barn som man beräknar statistiken på, hur har omständigheterna varit just de åren för dem i deras miljö? Hur ser ärftligheten ut bland de som är med i statistiken.  Vilka skolor är representerade, vad är det för människor som arbetar där? Vad är det för utredande läkare etc. Man behöver mycket information för att resultatet skall få en mening som är förståelig. Hur många barn generellt sett är födda i december jämfört med januari. Är de som är födda sent överrepresenterade? Hur många av decemberbarnen är för tidigt födda etc. Det teoretiska resultatet är sällan annat är komplext.

 

ADHD-diagnosen i sig är inte stigmatiserande, det är alla fördomar från folk som inte vet vad de pratar om som är stigmatiserande! Kanske inte jag heller vet vad jag pratar om men jag vet vad jag brinner för!

 

Jag är både för och emot ADHD-mediciner! Motsägelsefullt JA, men jag har en förklaring som säkert de flesta kan ”köpa”. Själva debatten kring medicinering vid ADHD är infekterad och har varit det i stort sett sen den började. Av någon anledning väcker metyfenidat känslor hos människor som normalt sett inte engagerar sig i barn med ADHD-problematik.

 

Sedan ett par år tillbaka har debatten även inkluderat oss vuxna som valt att ge ADHD-medicin en chans. Av någon anledning så är det inte OK att använda ADHD-mediciner på samma sätt som det är OK för människor som har EP eller diabetes att använda mediciner. Jag vågar påstå att alla tre är, om de missköts, livshotande diagnoser. EP och Diabetes tror jag inte att någon egentligen ifrågasätter men ADHD, hur tänker jag där?

 

Att ha ADHD innebär ofta att ständigt utsätta sig för risker. Risker som är medvetna eller risker som man utsätter sig för omedvetet. Hur som helst så ökar risken för att drabbas av allvarliga skador när du har diagnos ADHD och ett utåtagerande beteende. I trafiken, på fritiden och kanske till och med på jobbet och i skola. Belöningssystemet behöver de där adrenalinkickarna vare sig man vill det eller ej.

 

För mig har ADHD-medicin inneburit att min hjärna stannar upp, tänker till en extra gång och därefter fattar ett er genomtänkt beslut över rådande situation. Som ung råkade jag ut för traumatiska livshotande händelser otaliga gånger. Numer händer det aldrig.

 

Jag har nyss haft ett nästan två år långt uppehåll från medicinerna. Jag har väntat och ammat barn. De senaste sex månaderna har mina så kallade tillkortakommanden återinträtt i mitt liv mer och mer ju längre tid utan medicin som gått.  Jag har fått anstränga mig till det yttersta för att inte falla under mina egna svårigheter igen.  Det har inte bara varit negativt att klara sig utan mediciner. Tvärtom, det behövs. Man blir lätt bekväm och slutar jobba med sig själv om man tycker att medicinen fungerar.

 

På sista tiden har jag dock inte orkat med mig själv och allt kämpande med att hålla tillbaka och allt tänkande, jag började med medicin igen. Jag vill ge mig en chans att vila hjärnan innan ”jag skiter i det blå skåpet”. Vad jag menar är att medicin inte är en universallösning men ibland är den livsnödvändig. Jag har sagt det förut och det tål att nämnas igen. Det är meningslöst att använda sig av medicin som hjälpmedel om man inte lär sig något på köpet. Har du förmånen att reagera positivt på medicinsk behandling så utnyttja tillfället och lär dig hur din hjärna fungerar.

 

Att jag också är negativt inställd till medicinering är just för att det känns som många tror att det är en enkel lösning som innebär att alla problem försvinner och att allt kommer bli bra bara man äter sin medicin. När man sen inser att det inte är så enkelt så blir besvikelsen stor och man hamnar åter igen i en känsla av misslyckande.

 

Jag vill också ta tillfället i akt att påminna alla som uttalar sig i frågan att tänka igenom om de verkligen vet vad de pratar om!

Så har jag med förhoppning om att det skall bli lite roligare på den fronten bestämt att söka en annan skola till henne. I nuläget verkar det bara vara högstadie och gymnasium men jag söker ändå. Vem vet de kanske öppnar för andra?

"Alla elever har rätt att lyckas med sina studier, välja skola och studieväg med utgångspunkt från begåvning, behov och intresse!

Snitz erbjuder en individuellt utformad skolgång och en individanpassad skolmiljö . Snitz pedagogik utgår från elevens förutsättningar och verkar för elevens växande intresse för kunskapsinhämtande, självkänsla och självförtroende.

Snitz har en tydliggörande pedagogik och ett strukturerat arbetssätt med undervisning i små elevgrupper.

Vi skall klara oss igenom skolan utan de extra resurser vi behöver. Vi skall ta till oss mer och mer information i skolan men ges mindre och mindre utrymme för att ha speciella behov. Våra möjligheter att få skräddarsydda lektioner och utbildningar har försvunnit men vi skall ändå klara grundskolans krav. Vi får inte längre tillgång till särskola i de fall det behövs. Vi får ett dåligt bemötande och utsätts ofta för mobbing och när vi av de anledningarna väljer att stanna hemma så straffas våra föräldrar i vissa fall med böter. Vi växer ofta upp med en urusel självkänsla

 

Vi skall arbeta fast vi är sjuka och vi skall pressas till att utföra arbetsuppgifter som egentligen inte finns. När vi klarar de arbetsuppgifter som skräddarsys för oss så får vi inte längre ersättningar från Staten eftersom vi visat att vi har arbetsförmåga. Fast arbetsuppgifterna finns inte, de skapades för att vi skulle ha något att göra. Vi skall utföra arbetsuppgifter utan betalning för att öva på att arbeta. Att arbetsgivaren utnyttjar det faktum att de får gratis arbetskraft talas tyst om. Vi kan om vi har tur få lönebidragsanställningar. Har vi ännu mer tur så leder lönebidragsanställningen till en ”riktig” anställning men oftast tar den slut istället när den avtalade perioden upphör. Vi kan få jobb med aktivitetsersättning, aktivitetsstöd. Vi kan få obetald praktik, utvecklingsanställning, trygghetsanställning, skyddat arbete eller kanske nystartsjobb. Jag tror att vi kan få allt utan tillsvidaretjänster.

Om vi har ett ”riktigt” arbete blir vi ofta diskriminerande pga våra olikheter, vi blir utsatta för härskartekniker såsom att vi får arbetsuppgifter vi är överkvalificerade för. Vi sätts längst ner i en hierarki och tas ofta för givna. Vi ”glöms bort” när det planeras personalevangemang för att vi är annorlunda och därmed obekväma.

 

Vi blir ifrågasatta av läkarkåren, vårdinrättningar och svenssons överlag. Vi blir misstrodda, underskattade och glömda.

 

År 2010 var vi 1442 stycken som valde att avsluta våra liv.

 

Vår gemensamma nämnare är att vi alla lider av någon form av psykisk ohälsa.

 

Definitionen av psykisk ohälsa är följande;

Det finns många olika psykiska sjukdomar, till exempel: schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom – får en del en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel handla om svårighet att planera sin tid och att hantera stress eller sociala relationer. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.


Jag själv har för egen del tagit kontrollen över mitt liv men vi är många som inte har den förmågan. Nu är det snart alla Hjärtans dag! Istället för att köpa en chokladask till någon kan vi alla hjälpas åt att försöka ta till oss de historier som berättas varje dag som ingen vill lyssna på. Vi kan välja att tro på att psykisk ohälsa faktiskt existerar.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Stigmatisering, psykisk ohälsa, arbetsformer, utanförskap, alla hjärtans dag

Hur tråkig, trist och jobbig skolan än var för mig som barn så tyckte jag i varje fall om den i lågstadiet. När barn gråter, stångar sig blodiga (bildligt talat) och vägrar gå till skolan redan i andra klass, är det inte rimligtvis något fel någonstans då?

Bakgrund för eventuella läsare som kikar in av en slump:

ADHD är ett gissel när det kommer till skolfrågor. Svenska skolan klarar inte av att ta hand om de här barnens behov. Med få undantag. det finns eldsjälar överallt men för de flesta pedagoger i vanliga grundskolan är ADHD-problematiken på tok för komplex.

Rent krasst vill jag visa på två anledningar som de största orsakerna till det här.

1. Man tycker inte att ADHD är en funktionsnedsättning utan ett beteende som beror på föräldrars bristande kompetens vad gäller uppfostran.

2. Det finns inga pengar att använda för att sätta in de resurser som krävs.


Alla har ju någon gång säkert upplevt känslan av att inte få gjort någonting av det man skall för att det finns tusen störande moment runt omkring. Du sätter dig ner  inför en tenta eller ett prov och så ringer telefonen. När du sätter dig andra gången så ropar sambon eller barnen. Tredje gången så knackar det på dörren. Du kan bli lite irriterad av de störande momenten men du kan liksom ändå få fokus igen när du lugnat ner dig.

När man har ADHD så får du aldrig tillbaka fokus, oftast har du inte ens haft fokus från första början utan läst samma rad sju gånger. Det som stör är inte telefoner, dörrklockor eller människor som ställer frågor bara. Det som stör är även ljudet av ett kylskåp, fotsteg utanför ytterdörren, fågelkvitter, ventilationssystem, bilar som hörs i bakgrunden, grannens radio, någon spolar i toaletten tre våningar upp och så vidare. Du funderar över jeansen som blivit för små, festen om två veckor och vad du skall få för gott till middag.

När man då är åtta år och dessutom har tjugo klasskamrater som spär på den här röran av oljud som bombarderar huvudet, tillsammans med en lärare som inte förstår eller tar hänsyn till att man har svårigheter. Då har inte jag några större problem att förstå varför en åttaåring gråter över att behöva gå till skolan.



Idag håller vi oss hemma och nyttjar principen; 20 minuter TV-spel motiverar till att göra en läxa! "Tur" att syskonen har fler diagnoser och rätt till hjälpmedel som man kan låna!



Ni kan numer även läsa lite av mina tankar på den här sidan




Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, skolan, skolvägran, koncentrationssvårigheter, fördomar, pedagoger

Idag har jag jobbat, varit med mellanson hos BUP och därefter lämnat av på trummor för att åka hem och laga middag och förbereda för kalas. Makens dotter fyllde tonåring idag. Han hade handlat och förberett middagen så det var inte så ansträngande. Stor dotter har varit hos specialisttandvården för att röntgas inför en operation. 24 februari blir operationen.

Väl hemma hängde en kasse på dören som hjälpmedelscentralen lämnat. Det var två stycken timstockar.

tiden ställs in kvartsvis, dvs 15 minuter, 30 minuter, 45 minuter eller 60 minuter. finns med 20 lysdioder (= 3 minuter intervall/lysdiod) eller 12 lysdioder (= 5 minuter intervall/lysdiod)
Tiden ställs in i femminutersintervaller, dvs 5 minuter, 10 minuter, 15 minuter eller 20 minuter. finns med 20 lysdioder (= 1 minut intervall/lysdiod)

Timstock är hjälpmedel ifall man har lite taskig tidskoll (som vi säger här hemma)




Timstocken hjälper användaren att förstå tid på ett annat sätt! Den visar och räknar ner inställd tid med lysdioder, vilket hjälper att både begränsa och hålla ut en aktivitet!


Timstock är ett tidshjälpmedel som kan användas när våra vanliga tidsbegrepp är alltför abstrakta. Om man inte förstår den vanliga klockan är det svårt att veta NÄR en händelse ska inträffa eller en aktivitet påbörjas. På samma sätt kan Timstock ge en känlsa för HUR LÄNGE en aktivitet ska pågå.


Timstock är utvecklad i samverkan med forskare specialiserade på tekniska hjälpmedel och har utformats för att vara enkel att hantera och intutiv att förstå.


Med Timstock ges god möjlighet att hantera och förstå tid samt att lära sig tidsbegrepp varför den är lämplig för många olika funktionshinder och åldrar.


Funktioner


Genom att trycka på en av startknapparna (röd, gul, grön eller blå) som motsvarar den önskade tiden, tänds det antal lysdioder som startknappen representerar och nedräkningen börjar.


Nedräkningen av tid visualiseras med en rad lysdioder som slocknar, en efter en, allteftersom tiden går. För att indikera att tiden har gått ut blinkar hela raden och därefter ljuder fem korta signaler. Ljudnivån kan regleras.


Timstock är batteridriven och är avsedd för användning inomhus i torra utrymmen.


Ja, det var min dag! Imorgon är jag ledig så då har jag lite mer tid att skriva :-)

Har ni gjort något särskilt idag?

“Helvete av forngermanskans Halja (ungefär hölja) och fornnordiskans viti (straff) är enligt många religioner den plats där döda människor, lider evig fördömelse, av onda gärningar och ont leverne under livstiden på jorden.” (Källa Wikipedia)


Barn över huvud taget har ju förmågan att göra som de vill och inte som vi föräldrar vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har aningens gnutta mer "jag gör som jag vill" i sig. Morgonen här fick en rivstart med andra ord. Nu har vi dock pussats förlåt och blivit på bättre humör. Sådana här starter tenderar dock att ge den här mamman en klump i magen som sitter där resten av förmiddagen. Ja ni fattar säkert vad jag menar.


Det är väl det som är priset för att "tålmodsburken rinner över". Både jag och barnen är explosiva till humöret och ibland måste det väl ut. Tur att det kommer i skrik och inte flygande möblemang eller annat. Eller, idag var det faktiskt en flygande inredningsdetalj som fick mitt humör att brista men jag själv kastar inte saker. (Inte när barnen är hemma i varje fall).


I vår familj så tillhör vi alla fem, som har diagnoser, den explosiva varianten. Den impulsstyrda personligheten. Det är både bra och dåligt att vara impulsstyrd. Man vågar ju en massa eftersom man sällan hinner tänka innan man gör något. Just det är också nackdelen med att vara impulsstyrd. Eftersom jag är vuxen och ansvarar för flera minderåriga så har jag tvingats jobba mycket med att hantera impulsiviteten. Barnen däremot har ju några år på sig att lära sig det.


När det gäller att hantera impulsiviteten så har jag jobbat med tankesättet. Jag har på KBT-vis introducerat mig själv i tankar som; “Ta ett steg tillbaka och tänk igenom situationen, sov på saken, räkna till tio och andas djupt”. Det låter förmodligen klichéartat men jobbar man med exempelvis de här fraserna dagligen så automatiseras tänket till slut. Som förälder så får man tipsa sina barn om det här tänket vilket ofta fungerar förvånansvärt bra.


Nog om detta!


Jag skulle bli glad om ni ville ge Milla en röst härinne

Kika in det här inlägget om bloggmingel

och lägga en röst på den bild ni tycker skall vinna fototävlingen



Ha en underbar fredag!!

Började dagen med att få iväg alla barnen utom Milla. Därefter väntade jag in Elis. Vi hade ett planeringsmöte angående vårens anhörigträffar på Attention. Vi har också planer på att dra igång ungdomsverksamhet. Allt blir så mycket roligare när vi är två om det.

Första anhörigträffen kommer gå i massagens tecken. Vi har bjudit in en massör som har egen erfarenhet av diagnos och kommer lägga upp det med enkla övningar för att kunna stressa av. Stress är en stor faktor i familjer med NPF. Vi skall ha ett möte om knappt två veckor för att planera upplägget.

Ungdomsträffarna kommer förhoppningsvis gå i adrenalinkickande tema ;)

Vår tanke är att få ihop två grupper. En med barn 8-12 år och en med ungdomar 13-18 år. Vi har lite planer men inget är beslutat och klart så jag får berätta mer senare. Friskvård är ett tänk som vi har fokus på i varje fall.



I övrigt har jag gjort om lite grand på länkarnas hemsida,
jag har ringt simskolan och bytt grupp för lilleman från och med denna terminen.

Middagen är redan avklarad ooch nu väntar jag in gubben som skulle köpa med sig kaffe hem.

Ikväll skall här softas! Vad skall ni göra?


Glöm inte tävlingen förresten!

Om några dagar är Milla nio månader. Hon har precis börjat våga släppa taget och stå själv korta stunder. Hon kryper i raketfart och hon går stapplande om hon får lov att hålla i åtminstone ett lillfinger eller så. Hon är på god väg att säga mamma och pappa och hon vinkar och säger hej. Hon är världens goaste unge, en lillfis, en skruttis. Tänk vad tiden går undan!





I övrigt har jag varit med femtonåringen på BNK och gjort ASD1-test. Ett test som avgör hur många kriterier man uppfyller för Asperger syndrom. Nu när det snart är dags att börja gymnasiet så bad vi dem göra nytt test eftersom det var så längesedan utredningen gjordes. Det var spännande att sonen själv fick berätta hur han upplever det. Min stora fina kille. Kärlek till honom. Som det ser ut idag uppfyller han samtliga kriterier och hans diagnos kvarstår.

(Jag har frågat honom om det är OK att jag skriver detta och det är OK för honom).

Vad har ni gjort idag?


Kika gärna in här

Att inte komma vidare beror oftast på att man fastnar i ett tänk som säger "det är ingen idé för jag kommer inte fixa det ändå". Tro mig, jag vet för jag själv gör det hela tiden. Det är många trösklar som skall över och den första känns helt omöjlig för det mesta. Men si där har vi fel! Vi TROR att det är omöjligt men det går.

Det man måste göra är att bearbeta psyket från flera håll. Man får börja dagen med att säga "att idag kommer jag lyckas med det jag företar mig". Man måste intala sig själv från start att man inte kommer ha några problem att företa sig det man planerat. Det går inte börja med att sätta upp mål som att "idag skall jag vinna en miljon", då är det liksom kört från start. Man kan börja med små saker som "idag skall jag försöka ta mig igenom morgonen utan att vara sur" eller "idag skall jag tänka efter en extra gång innan jag gör det jag gör bara för att se om det är rätt". Det viktiga är att man fokuserar på det man vill åstadkomma och inte släpper den tanken.

Kör man den här proceduren (även om den känns löjlig) tillräckligt ofta och länge så kommer det tänket automatiseras så småningom. Det här är övningar som jag tycker är extra viktiga för oss med ADHD eftersom vi lätt slarvar bort oss själva i alla projekt, idéer, "vilja göranden" och krav på oss själva. Storslagna planer som slutar med brakvurpor.

Vad jag menar är att tänker man att "det här grejar jag" så är chansen större att lyckas än om man tänker "det här grejar jag inte". Self-efficacy i ett nötskal.

För egen del så tycker jag det här fungerar klockrent. Lite djävlar anamma och tålamod kommer man långt med. Det gäller att ta vara på sin konstruktiva sida och leda den på rätt väg bara.



Ni har väl förresten inte missat det här eventet?


Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, krav, prestationer, trösklar, djävlar anamma

Fast på ren svenska säger vi TROTSSYNDROM, och nej det är inget skämt och ja, jag fattar att många skakar på huvudet och tänker, ännu en bokstavsdefinition för att sätta stämpel på beteenden.

Jag kan bara säga, det skiter jag högaktningsfullt i, för när man lever mitt i och ibland detta så sliter man minst sagt sitt hår och undrar vad man gjort för att förtjäna det. Nej, det undrar jag inte eftersom jag levt rövare min beskärda del av livet, men men, ni fattar vad jag menar.

"ODD står enligt DSM-IV för Oppositional Defiant Disorder och är det engelska namnet för vad vi i Sverige kallar för trotssyndrom eller oppositionell beteendestörning. Detta syndrom kännetecknas av att barnet aggressivt utagerande, trotsigt, tappar humöret, bråkar, skyller på andra, vill hämnas osv."

Det där beteendet med en klick grädde på morgonen vill väl alla ha? Det är ju eftersträvansvärt att mötas av; "Håll käft din idiot" och få en spark på smalbenet när man kommer in på morgonen med de fågelkvittrande orden "god morgon älskling, dags att vakna".

Observera att jag inte är ute efter sympati, jag vill bara informera om ett syndrom som faktiskt kan få en förälder till att minst sagt slita sitt hår och mumla fula ord för sig själv när ingen hör på. Förstå att jag älskar sommarlovet! Förr tyckte jag sommarlovet var pina eftersom bristen på rutiner fick ungarna att gå bärsärk.

Nu älskar jag alla lov för det är skönt att slippa få sparkar på smalbenen. Skämt åsido, det är skönt att få vakna i sin egen takt och slippa bli förbannad. Jag är som sagt inte direkt känd för att alltid vara lugn, sansad och pedagogisk även om jag försöker. Jag har själv ADHD och en stor del av mina bekymmersamma egenskaper är just ett sjuhelsikes humör.

Det är tur att man älskar sina barn, eller hur! Det är också tur att man kan läsa sig till sådan här information:

"Ett barn med trotssyndrom saknar förmåga att se sammanhanget, uppfattar inte sin del i det som sker och förstår inte sin skuld. Barnet utvecklar försvarsstrategier eftersom det tycker att alla kommer med orättvisa beskyllningar. Det finns en överhängande risk att barnet fastnar i ett mönster där det söker negativ uppmärksamhet."

Man får liksom lite mer energi när man förstår att barnet inte gör som det gör bara för att djävlas. För handen på hjärtat, ibland känner man för att bete sig likadant tillbaka.

Jag vill poängtera att det här går inte att jämföra med vanligt trots, vanligt trots är som en fis i rymden jämfört med det här, BASTA!



Ta en pepparkaka så blir du snäll?