Ångest och depression hos barn
Jag har flera barn med diagnoser inom Neuropsykiatri som ni vet. Det är en "piece of cake" att leva med jämfört med när ens barn hamnar i en depression. Man känner sig totalt maktlös. Tänk er själva att höra från ditt eget barn; - Jag hatar mitt liv, jag vill dö! En liten människa som du fött fram, närt vid ditt bröst, älskar hejdlöst med hela ditt hjärta. Varje sensommar/höst sedan några år tillbaka kommer ångesten till barnet, tankarna surrar och önskan att man inte fanns uppstår. Tänk att vara barn och behöva genomlida detta, det är våldsamt jobbigt bara att vara förälder.
Det är vanligt med ångest/depression i samband med exempelvis autism/ADHD men bara för att det är vanligt blir det liksom inte lättare att hantera det.
Nä, för mig är hösten skit så skynda vintern, skynda så att våren kommer snart igen!!
Tur att man har den här lilla loppan som hjälper till att muntra upp både den deppige och mamman. Alla andra med för den delen.
Så här privat brukar jag inte bli men det fanns ett behov just precis NU av att få dela detta med någon.
Kramar till er
Det är vanligt med ångest/depression i samband med exempelvis autism/ADHD men bara för att det är vanligt blir det liksom inte lättare att hantera det.
Nä, för mig är hösten skit så skynda vintern, skynda så att våren kommer snart igen!!
Tur att man har den här lilla loppan som hjälper till att muntra upp både den deppige och mamman. Alla andra med för den delen.
Så här privat brukar jag inte bli men det fanns ett behov just precis NU av att få dela detta med någon.
Kramar till er
Av någon anledning ....
...så har liksom inte alla fattat att det är en stor förmån att vara vän med någon som har autism/asperger. Mina söner som har de diagnoserna har ett fåtal vänner var men de är liksom riktiga vänner. Vänner som inte är rädda för att säga när man gör fel, vänner som inte är rädda för att kramas och säga snälla saker. Vänner som skäller när man beter sig dumt men samtidigt talar om vad man skulle gjort istället. Vänner som förlåter när man klantat sig och vänner som vill bli förlåtna när de har klantat sig.
Vännerna kan man räkna på en hands fingrar men de finns där i varje fall. De påpekar inte att du ser konstig ut för att du har på dig kläder som du själv gillar. De klagar inte på att du säger konstiga saker eller beter dig lite udda. De har nämligen accepterat dig för den DU är och tolererar att du skiljer dig från normen.
Min mellanson har fått en ny vän för några år sedan som liksom uppfyller de kriterier som en god vän skall uppfylla. Han hör av sig med jämna mellanrum för att höra hur just han mår. Han skickar julklappar och han bjuder på konserter. han skickar tips på metoder som är bra för barn med autism och han pushar för att just mellansonen visst klarar det som han företar sig.
Udda nog så bor han i ett annat land i Europa, mellansonen har träffat honom en gång men uppenbart gjorde sonen intryck. Jag pratar om LORDIS manager, en fantastisk människa som helt klart får guldstjärnor i massor!
Har ni någon som hjärtat klappar lite extra för?
Måste det innebära en sorg?
Jag hör ofta talas om att människor som får barn med funktionshinder genomgår en sorgeperiod. Jag har väl iofs viss förståelse för det men jag har ändå svårt att förstå det om ni förstår vad jag menar. Ok, det blev inte som man tänkt sig, man utsätts ständigt för en massa prövningar som skiljer sig från de prövningar man kanske skulle utsatts för med ett barn utan funktionshinder. För mig kan det aldrig bli en sorg av de anledningarna.
Den enda sorg jag kan känna är att fördomarna runt oss är så stora att det inte finns utrymme för att vara annorlunda och speciell. Det går inte utmärka sig eller skilja sig från mängden. Det går inte att vara annat än enligt normens mall för då får du genast känna på hur det är att inte vara som alla andra. Hade det inte varit för andra människors fördomar hade mina ungar varit de lyckligaste ungar som fanns.
Jag försöker lära mina barn att man skall acceptera allas olikheter, jag försöker förklara att det är OK att inte vara som alla andra och jag försöker visa dem det med kärlek, respekt och full förståelse för deras val de gör även om de inte alltid följer den där mallen. Ni vet den normativa som många tycks eftertrakta så otroligt.
Jag kan känna en sorg för att även om mina barn är lyckliga, glada, nöjda med livet trots sina annorlundaheter så finns det alltid någon liten svag människa som vill få dem att känna att det INTE är ok att skilja sig från alla andra.
När media skriver om bieffekter med utskrivning av mediciner, när de skriver om brott som begås av personer med diverse diagnoser så förstår de inte vidden av konsekvenserna det får för våra barn som vi försöker medvetandegöra att de är speciella och unika.
Fuck off jantelagen, dra åt pipsvängen med normer och fördomar! Sluta kategorisera utan släpp in alla olika, härliga personligheter och berika våra liv istället. Stjälp inte människor med svårigheter, hjälp fram deras fantastiska sidor istället.
Ett bemötande kan leda till svåra konsekvenser medan ett annat kan leda till fantastisk utveckling. Varför måste vi se det som är annorlunda som något som är fel? Vem bestämmer det?
Jag sållar mig till tyckarna som finns överallt, särskilt på Aftonbladet!
Visst är det roligt med debatt men borde man inte ha kunskaper i ämnet man debatterar?
Jag går inte ut och pratar ner senaste teknikprylen från apple för jag har inte en jäkla susning om vad det handlar om. Jag pratar inte ner insulinet som diabetiker får för jag har liksom fattat att personer med diabetes inte fejkar. Det finns hur många saker som helst som jag väljer att inte påbörja eller deltaga i med mina bristande kunskaper eftersom det förmodligen skulle göra mer skada än nytta och jag skulle förmodligen göra bort mig a det grövsta.
Men si så har vi den där lilla bölden vid namn ADHD. Den får tamejtusan vem som helst utrymme att såga ner för visst är vi bara ett gäng lata jävlar som lever ut vår ilska och skyller på bokstäver när det blir fel. Eller? Vi uppfostrar med glädje våra ungar till att bli odrägliga och överaktiva eftersom vårt största mål i livet är att se till att de skall sumpa hela skolgången så de per automatik belastar skattebetalarna som vuxna genom att leva på socialbidrag.
Ett annat mål vi har, åtminstone i runda slängar sisådär en 50% av oss är att få in våra ungar på anstalterna runt om i landet för vilken förälder vill inte att ens barn skall få sådana meriter? Självklart tycker vi att det är bättre att de köper fuldroger på gatan och riskerar dö med jämna eller ojämna mellanrum än att de får chansen att pröva beprövade läkemedel. Hade inte ni också tyckt det? jag menar bättre att vara beroende än icke beroende eller?
Nä vi Bokstavsinnehavare med barn bidrar gärna till marginaliseringen, vi tycker det är skitbra med kortsiktiga lösningar för då får vi ju se till att kosta samhället så mycket pengar som möjligt. Hooray för det eller hur!
Får se, vad är det mer vi vill bli uppmärksammade för? Vi tycker om att ta oigenomtänkta beslut, särskilt de som saboterar för oss under väldigt lång tid. Vi tycker om att straffa ut oss hos andra människor eftersom vi gillar att vara hatade, oönskade och energisugare. Skulle inte ni ha gillat det? Mobbad för sina svårigheter är väl varenda människas högsta önskan?
Just det ja, jag glömde..det är ju för tusan bara att skärpa sig!! Kan någon slänga hit en livrem då tack!
PS! För att inte bli missförstådd så vill jag bara förtydliga att precis vartenda ord är ironi DS!
Obs personen på bilden har ingenting med inlägget att göra! ;-)
Det här med ADHD-mediciner är ju ganska kontroversiellt
....särskilt bland de som inte har en aning om någonting ;-)
Jag tänkte förklara skillnaden mellan äta och inte äta ADHD-mediciner. Både för mig som vuxen och som barn i skolåldern. Vi börjar med mig.
Jag har haft rätt så många arbeten innan jag började leva rövarliv men även en del efter faktiskt. Det gemensamma med alla jobb är att de varat ungefär fyra månader som längst. Jag hade anpassad studiegång i skolan för att överhuvudtaget orka med grundskolan. Det innebar skola tre dagar, jobba två dagar. I högstadiet då alltså. Efter grundskolan påbörjade jag gymnasiet tre gånger sen gav jag upp. hamnade i en massa problem och började missbruka. Jag självmedicinerade med amfetamin och gissa vad. Jag lyckades slutföra min gymnasieutbildning då faktiskt. Sen gick en väldans massa år. Ni kan läsa hela historien i min självbiografi förresten! Den kan köpas som e-bok eller lånas på bibblan.
När jag var 35 år fick jag en provanställning, tre månader efter jag börjat fick jag diagnos och medicinering. Detta var 2007 och gissa vad, jag är fortfarande anställd. Jag är desssutom fastanställd sedan flera år tillbaka.
Medicinen äter jag när jag jobbar, jag äter inte när jag är ledig. Jag behöver fokusera på jobbet och det är det medicinen hjälper mig med. Den sänker dessutom de höga krav på stimulans som mitt belöningssystem har. Jag nöjer mig med mindre än det bästa vill säga. Jag blir inte uttråkad efter en kvart och jag ringer inte och säger upp mig impulsivt om något gått emot mig. Medicinen låter mig hinna tänka. Det är ganska fördelaktigt om man vill vara en del av svenska samhället.
Om vi går till barnen. Just nu är det bara ett av barnen som äter medicin, han vill själv för att han vill kunna styra sina impulser och han vill känna sig mer som alla andra. Han är medveten om att det inte fungerar särskilt bra i skolan utan. Han har valt att inte äta mediciner när han är ledig.
Ett barn har kommit såpass att han klarar sig utan mediciner nu. Efter flertalet år med mediciner och delvis KBT så var han redo att pröva skolan utan medicin och det fungerade alldeles ypperligt. Då skall ni dock veta att de är FEM elever i hans klass. I en klass på 15-20 elever hade det inte fungerat.
Tredje barnet som började medicinera slutade inför sommarlovet men nu är det dags igen.
Utan medicin:
Springer omkring i klassrummet från bänk till bänk eller sitter och tittar ut genom förnstret. När lektionen är slut har hon inte en susning om vad som hänt eller gjorts. Inga läxor eller papper från läraren kommer med hem och så säger hon att hon redan gjort det hon skall fast hon vet inte vad det är.
Med medicin:
Tio minuter efter att lektionen börjat är hon klar med uppgiften och får istället hjälpa andra elever.
Vad hade ni valt att göra?
Det finns studier gjorda ang barn och medicinering och jag känner att det finns tillräckligt med positiva egenskaper för att jag skall ge mig och de av mina barn som behöver det en dräglig chans att lyckas i livet.
Barnen har själva valt eller valt bort medicinen och deras vilja har alltid gått först. Inget av barnen har fått några biverkningar och inte jag heller.
Medicinerna jag pratar om är Ritalin, Concerta och Strattera
Det är så här med mediciner, det skall ges efter att man prövat annan terapi i form av KBT, sociala berättelser och liknande. Det har vi gjort! Vi har även testat Omega 3, flera gånger till och med. Det funkar inte för oss men vi testar gärna igen om ett tag. Jag menar fiskleverolja har väl ingen dött av även om det smakar jäkligt illa.
Mediciner funkar inte för alla!
Mediciner är ingen universallösning!
Mediciner skall testas att sättas ut då och då, förslagsvis under sommaren för att se huruvida man utvecklats och hittat andra metoder som fungerar!
Medicinerna är inte knark! (Metylfenidat är centralstimulerande som påverkar dopaminet)
Medicinerna är inte beroendeframkallande!
Det finns de som mår skit av mediciner och får varenda biverkning man kan få och de finns väldigt många som får ett helt nytt liv med hjälp av mediciner. Man tar liksom inte insulin från diabetiker, blindkäpp från personer med synnedsättning, rullstolar från de som inte kan gå. Vad tusan skall man ge sig på och ta livskvaliteten från personer med ADHD för? En het fråga som får många svar men inget håller måttet.
Kalla det brandtal om du vill,, för mig är det fakta :)
Veckan börjar med "sketväder"
Våga vägra inse att sommaren är slut! Jag inbillar mig att om jag inte tänker att sommaren är på väg att ta slut utan att den bara har en paus med det dåliga vädret så kommer den snart tillbaka igen. Hösten som nalkas kommer bli sommarvarm. Eller hur!
Planer för dagen är att ringa VC eller BVC, Milla har en knöl på ena bröstet och de skall man aldrig nonchalera. Det är säkert ingen fara men eftersom jag inte är någon läkare så tänker jag kolla upp det ändå.
Middagsmeny för veckan skall göras, inköpslista skrivas. Maten skall handlas men det får nog maken göra ikväll.
Lilleman är ledig från dagis på måndagar (han äter frukost nu) så vi skall hitta på något. Stor dotter är hemma sjuk från skolan. Det är lite halsont men jag tror det kommer gå över bara hon får sova ut.
I eftermiddag skall jag och lillvildan till BNK (barnneuropsykiatrin). Vi skall träffa hennes nya doktor där och jag skall spy lite galla eftersom jag och lillvildan bara bråkar hela tiden. Jag kan ganska mycket om neuropsykiatri och olika metoder att använda för att vardagen skall fungera så bra som möjligt men just nu fungerar ingenting. Idag tänker jag vara lat och be att få lösningen serverad. Nä men skämt åsido, lite tips skulle inte sitta fel.
Som förälder måste man ju vara pedaogisk men som förälder är man inte mer än människa så man orkar det man orkar.
För ovanlighetens skull tar jag med en bild på Milla *ironi*
Visst ser hon lite pillimarisk ut ;-)
Ang ironi förresten! Vi som har diagnoser inom NPF sägs ha svårt för ironi. Det stämmer ganska bra men det som sällan kommer fram är att vi faktiskt själva kan vara väldigt ironiska. Använder ironi gör man ju bara när man förstår den. Det är andra människors ironi som är svår att förstå. Den egna är ju liksom begagnad, den använder man ju för att man kan den.
Önskar er alla en bra dag!
De finns de som säger att jag har energi för två (minst)
Då har de inte träffat min lillvilda!
Hennes dag idag har sett ut som följer:
08.20 Vaknade och körde en tvåtimmarsintervju med mig som gjorde allt för att få lite lugn och ro. Pratade nonstop tills det var lagom tid att gå till någon kompis med andra ord.
09.00-11.00 Lekte i trädgården med lillebror och en katt som adopterat oss av någon anledning. (Förutom när hon sprang in och hade tusen frågor då).
11.00 Promenerade iväg till kompis nummer ett
12.10 Kom tillbaka och lånade min telefon och ringde fem-sex olika kompisar och till slut fick hon napp
12.20-13.00 Lekte med katten igen, vägrade komma in och äta men smakade lite på skinka som katten skulle ha :P
13.00 Kompisen kom och de skulle INTE gå långt men gick på en promenad och var borta i mer än två timmar. Lämnade mobiltelefonen hemma för att hon inte orkade ladda den.
15.30 Hemma igen med kompisen och jagade den stackars katten för att leka med den. Jag sa att de inte fick gå iväg för kompisens pappa skulle komma. Två sekunder senare var de borta och jag gick ut och letade på gatan samtidigt som kompisens pappa kom. Hon var hos en kompis längre fram på gatan.
17.00 Kompisen åkte hem men lillvildan vägrade gå med hem till oss för hon skulle leka.
18.20 Jag ringde och tvingade hem henne för att äta mat. Hon kom hem och åt några tuggor och lekte med katten. På väg hem hade hon knackat på hos en annan kompis men sen när kompisen kom vid 18.45 hade hon redan hunnit iväg igen.
18.35 Hon stack iväg till fotbollsplanen i närheten där hennes storasyster spelade match. Kom hem efter fem minuter och hämtade långbyxor och filt och satte iväg ner till fotbollsplanen igen.
Nu är klockan 19.35 och hon är kvar och tittar på matchen (pappa är där med).
ÄR DET NÅGON SOM HAR ENERGI SÅ ÄR DET HON FÖR JAG BLIR TRÖTT BARA JAG TÄNKER PÅ DET.
Min lilla busmaja, energi så det räcker och blir över. Nu skall hon snart hem, vi skall bråka om huruvida det skall duschas, borsta tänderna och nattas eller inte och sen slocknar hon som en stock vid 21-tiden.
Men vad tusan, precis sådär var ju jag när jag var liten??
Skitiga ungar är lyckliga ungar för skitiga ungar har varit ute och lekt!
Det är mycket snack om ADHD nu
Bland annat om att vi överdiagnostiseras och att vi knarkar ner våra barn. Det känns som halva medievärlden gått och blivit scientologer?
Jag har skrivit det här förut och tycker att det tål att upprepas!
Eftersom jag brinner för frågor kring neuropsykiatri så vill jag skriva några rader om ett problem jag stöter på lite då och då.
ALLA med diagnoser inom neuropsykiatri räknar inte sig själva som "offer i en orättvis verklighet". Observera att uttrycket är citerat av tvivlare, det är inte mina egna ord.
Många av oss som begåvats med tillgångarna (för DE kan faktiskt vara det!!) fixar att leva, jobba, hantera dispyter, växa, utvecklas och vara del av samhället på lika villkor som de flesta andra. Det viktiga här är att inse att ALLA kommit OLIKA långt i sin bearbetning av att hantera sin vetskap om att man skiljer sig från normen. Många har dessutom såpass svåra symtom och mycket att jobba med att de kanske aldrig lyckas bli som normen/samhället förväntar sig. Inget sätt är rätt eller fel och det går INTE att generalisera här. Det finns naturligtvis rötägg bland oss neurodiversa också som kanske utnyttjar sitt underläge för egen vinnings skull men sådana människor finns överrallt med eller utan diagnos.
Det finns ju tyvärr aktörer ute i verkligheten som arbetar med att stötta personer med neuropsykiatriska diagnoser som skapar någon slags hierarkisk ordning. Det vill säga bygger upp en vi och dom känsla som bygger på att aktören på något sätt skulle vara förmer än den som söker stöd. Jag är helt övertygad om att detta raserar människor snarare än bygger upp dem. Man hamnar i ett ännu större underläge!
Jag möter ofta människor som känner sig underminerade för att de söker stöd. De utmålas som stackars offer men de förväntas klara de krav som ställs trots att de öppet erkänt sina svårigheter.
Som ni säkert förstår så stör det här mig ganska mycket. Eftersom jag själv har diagnoser inom neuropsykiatri så känner jag en slags kollektiv kränkningskänsla varje gång jag hör talas om sådant här.
För att kunna arbeta med min målgrupp måste man inse att man inte kan höja sig över och tro att man själv är bättre. Det går inte att ifrågasätta personens egen upplevelse av hur saker fungerar och inte fungerar. Även om upplevelsen verkar helt åt fanders så är den väldigt verklig och reell för personen i fråga. Ju längre bort från ett verklighetsperspektiv upplevelsen är desto mer stöd behöver personen och då framförallt i att arbeta med insikt. Det här är ingenting man löser över en natt eller med enkla metoder. Vill man arbeta med målgruppen måste man lära sig att förstå hur personen fungerar och inte agera efter sina egna fördomar. Framförallt inte tro att "ALLA ÄR LIKADANA OCH FUNGERAR LIKADANT"
Den största av alla fördomar människan har är att den inte har några fördomar!
Jag vill också poängtera att:
Man arbetar inte med diagnoser, man arbetar med människor och mitt främsta tips är att gå till sig själv och fundera över hur man själv skulle vilja bli bemött i en utsatt situation.Observera nu att jag INTE säger att någon med annan åsikt har fel, jag beskriver helt enkelt hur JAG ser på saken så det är ingen större idé att komma med mothugg för jag kommer förmodligen hålla med ;-)
Var dig själv, var stolt!!
Uppdatering Körkortstillstånd!
Papprena har kommit hem, det skall intygas med synintyg, man skall intyga om man har eller haft diverse sjukdomar tillstånd etc. Har du som jag ADHD så skall du dessutom ha särskilt läkarintyg som intygar hur stora svårigheter du har, alltså om du är lämpad eller inte.
S U C K !
Jag tappade lusten nästan med en gång. Men hur som helst så ringde jag och bokade synundersökning (250 kr), jag bokade en tid hos min läkare (300 kr) och jag ringde till transportstyrelsen. Jag undrade om det var någon särskilt blankett som min läkare skulle fylla i. Efter lite väntan tyckte personen (som rådfrågade andra) att läkaren kunde skriva som jag föreslog, enligt det finstilta på baksidan av blanketten. Inte så bra koll där. Som en sista fråga innan jag lade på så undrade jag hur lång tid det skulle ta innan jag fick besked?
- Ja med tanke på vad du angett här nu så kommer ju ditt fall utredas och du får räkna med minst 3-6 månaders väntetid innan du får svar.
Ponera då att DE avgör om DE tycker jag är en lämplig bilförare efter vad MIN läkare skriver i intyget.
Ibland hade man önskat att man inte var så ärlig, att man helt enkelt sket i att bocka för ADHD-rutan. Tänk, jag hade sparat både tid och pengar på det. Nu tappade jag mest lusten och blev fattigare än beräknat.
Jaja, det lär ju dröja innan det kommer en uppdatering där, det lär också dröja innan jag kan anmäla mig till körskola eftersom man inte får köra förrän man fått sitt tillstånd ändå. Sverige är ett överförmyndarland! Skall man kontrollera lämplighet hos bilförare skall man tamejtusan göra på alla!!
Sådär, nu har jag gnällt av mig lite, nu känns det bättre!!
Något positivt med allt är i varje fall att Transportstyrelsen inte tycker ADHD är en påhittad diagnos för hade de tyckt de hade vi sluppit allt det här. :)
S U C K !
Jag tappade lusten nästan med en gång. Men hur som helst så ringde jag och bokade synundersökning (250 kr), jag bokade en tid hos min läkare (300 kr) och jag ringde till transportstyrelsen. Jag undrade om det var någon särskilt blankett som min läkare skulle fylla i. Efter lite väntan tyckte personen (som rådfrågade andra) att läkaren kunde skriva som jag föreslog, enligt det finstilta på baksidan av blanketten. Inte så bra koll där. Som en sista fråga innan jag lade på så undrade jag hur lång tid det skulle ta innan jag fick besked?
- Ja med tanke på vad du angett här nu så kommer ju ditt fall utredas och du får räkna med minst 3-6 månaders väntetid innan du får svar.
Ponera då att DE avgör om DE tycker jag är en lämplig bilförare efter vad MIN läkare skriver i intyget.
Ibland hade man önskat att man inte var så ärlig, att man helt enkelt sket i att bocka för ADHD-rutan. Tänk, jag hade sparat både tid och pengar på det. Nu tappade jag mest lusten och blev fattigare än beräknat.
Jaja, det lär ju dröja innan det kommer en uppdatering där, det lär också dröja innan jag kan anmäla mig till körskola eftersom man inte får köra förrän man fått sitt tillstånd ändå. Sverige är ett överförmyndarland! Skall man kontrollera lämplighet hos bilförare skall man tamejtusan göra på alla!!
Sådär, nu har jag gnällt av mig lite, nu känns det bättre!!
Något positivt med allt är i varje fall att Transportstyrelsen inte tycker ADHD är en påhittad diagnos för hade de tyckt de hade vi sluppit allt det här. :)
Jag tror att barnen saknar rutiner
Det är inte bara jag med andra ord. Det är mycket "jag har tråååååkiiiiiigt" nu för tiden. De orkar liksom inte ta sig för så mycket. Jag tycker det verkar som om de är rätt trötta på att vara lediga och inte ha en färdig plan för dagen. Nästa vecka börjar tjejerna skolan (på onsdag) och veckan därpå börjar grabbarna skolan (på tisdag).
Grabbarna skall byta skola. Inte klass och lärare utan lokaler. De har planerats för den här flytten väldigt länge. Jag fick till och med till en debattartikel om det för ett par år sedan. Nu är det dock dags och pojkarna har blivit väl förberedda och tycker inte att det är konstigt eller jobbigt vad jag kan utläsa. Artikeln kan verka lite hätsk men det hände liksom inte så mycket när man var trevlig och förstående.
Högsbo misshandlar barn med autism
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Genom upprepade förändringar och försämringar av deras grundskoleverksamhet har ansvariga skapat stora svårigheter för våra barn som behöver trygghet och struktur. Det är som att ta insulin från en diabetiker, skriver Madelein Larsson Wollnik, i styrelsen för Attention Göteborg.
Grabbarna skall byta skola. Inte klass och lärare utan lokaler. De har planerats för den här flytten väldigt länge. Jag fick till och med till en debattartikel om det för ett par år sedan. Nu är det dock dags och pojkarna har blivit väl förberedda och tycker inte att det är konstigt eller jobbigt vad jag kan utläsa. Artikeln kan verka lite hätsk men det hände liksom inte så mycket när man var trevlig och förstående.
"Barn med autism har särskilt stort behov av kontinuitet och förutsägbarhet. Det struntar stadsdelen Högsbo i, skriver Madelein Larsson Wollnik, Attention Göteborg.
7 november 2009
Högsbo misshandlar barn med autism
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Genom upprepade förändringar och försämringar av deras grundskoleverksamhet har ansvariga skapat stora svårigheter för våra barn som behöver trygghet och struktur. Det är som att ta insulin från en diabetiker, skriver Madelein Larsson Wollnik, i styrelsen för Attention Göteborg.
G-verksamheten
G-verksamheten är en grundskola som tar emot elever med olika diagnoser av autism.Startade 1988 och finns sedan 1997 i Högsboskolan. Metoden är framför allt välstrukturerad pedagogik. Varje dag är välplanerad och personalen gör det tydligt för eleverna vad som förväntas av dem såväl inlärningsmässigt som i alla praktiska situationer under dagen. Målet är att eleverna trots funktionshinder skall kunna göra det som andra gör. De lär sig inse sina egna begränsningar och att veta hur de kan göra när kraven blir för stora. Autism och Aspergers syndrom, även kallat autismspektrumtillstånd, innebär att ha svårigheter i kontakt- och kommunikationsförmågan, att tänka på ett kvalitativt annorlunda sätt och ha begränsningar vad gäller intressen och aktiviteter. I G-verksamheten tar man emot de elever som har störst svårigheter men som ändå begåvningsmässigt hör hemma i grundskolan.
Källa: G-verksamheten Göteborg
När vi sökte skola för våra söner med diagnoser inom autismspektret 2002 respektive 2005 var det långa köer för att få en plats i G-verksamheten. Vi hade otrolig tur att få plats för våra bägge pojkar, men å andra sidan uppfyllde de kraven som ställs för att få chans till en plats. De tillhör alltså den grupp elever som har störst svårigheter men som ändå begåvningsmässigt hör hemma i grundskolan.
2006 skulle G-verksamheten flyttas ut i stadsdelarna eller byta lokaler. Varje stadsdel skulle ”ta hem” sina elever och själva ansvara för deras fortsatta skolgång.
Billigare? Kanske. Kvalitet? Oftast inte.
Det blev inget av med flytten, men min äldste son, som då gick i fjärde klass i G-verksamheten, blev naturligtvis påverkad av alla diskussioner och skriverier. Yngste sonen, som gick i första klass, visade ingen märkbar oro, men var nog lite för ung för att förstå vad en flytt kunde innebära. Eleverna som gick i ”vanliga” Högsboskolan flyttades ut men G-verksamheten kom att vara kvar. Det fanns helt enkelt inga andra lokaler.
De lokaler i Högsboskolan som lämnades tomma hyrdes så småningom av Dalheimers hus och deras aktivitetscenter. Dalheimers planerade ha lokalerna i sin verksamhet från juli 2008 till juli 2009.
De barn som går i G-klasserna blev således av med sina lokaler, exempelvis aulan, musiksalen med mera. Tilläggas skall att G-verksamheten har en stor del av sin undervisning i estetiska ämnen som musik och personer med autism har nästan alltid stora svårigheter med förändringar.
Flyttcirkus
2009 var det dags igen. ”Våra” barn gick kvar i ”uttjänta lokaler” men såg fram emot att slippa en massa taxibilar på skolgården, att få tillbaka sina musiklokaler och få lite mer utrymme för sina projekt. Men när Dalheimers lämnade lokalerna beslutade Högsbo stadsdelsnämnd att Flatåsskolan skulle flytta in i de tomma lokalerna medan deras skola repareras. Nu flyttar alltså 450 elever in i dessa ”uttjänta lokaler”. De 450 eleverna visade sig senare bli närmare 550.
Återigen fick våra barn, ni vet de med autism som är känsliga för förändringar, flytta runt, byta klassrum, lämna ifrån sig lokaler, dela skolgård med barn som mobbar dem, etcetera. Dessa ”nya” 550 elever skall husera på Högsboskolan fram till hösten 2010.
Min äldste son vågade inte åka buss hem längre (de hade jobbat hårt för att få det att fungera), den andre sonen sitter hela rasterna på ett tak på en lekplats för han har väldigt svårt när det är mycket människor och är väldigt känslig för förändringar. Nu är han lite bitter för att han inte kan sitta däruppe när det regnar. Han kommer hem och kallar alla för ”djävla miffo” och det gör han för att han själv blir kallad det av barn som han inte ens känner.
Hur det ser ut hösten 2010 för våra barn vågar jag inte ens tänka på. G-verksamheten behöver få in fler elever för att få en stabil budget, men vem skickar elever till en skola när man inte har en susning om hur framtiden kommer att se ut?
Dessutom ryktas det om en hopslagning med diverse andra skolor och en hel flytt till en annan gammal skola i närheten med ännu lite fler elever att dela skolgård med. Kanske stadsdelscheferna i Högsbo och Frölunda kan ge lite närmare information kring det?
Hur tänker stadsdelen Högsbo? Förstår ansvariga vad konsekvenserna för barnen blir? Vet stadsdelen Högsbo vad utanförskap kostar samhället? Utanförskap som garanterat kommer att öka hos den här målgruppen för att man inte tar deras funktionsnedsättningar på allvar.
Total nonchalans
Man tar inte insulin från en diabetiker, man tar inte epilepsimedicin från en epileptiker. Inte heller ifrågasätter man en blind människas brist på syn. Men våra barns behov av struktur och trygghet det struntar man fullständigt i.
Jag är inte bara förälder, jag arbetar i branschen både till vardags och ideellt, jag har egen diagnos och mängder av inte så goda erfarenheter av vad som händer med de här barnen med neuropsykiatriska diagnoser om deras behov och mänskliga rättigheter inte tas på allvar.
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Jag ber stadsdelen Högsbo att skärpa sig!
Madelein Larsson Wollnik
styrelseledamot Attention Göteborg"
Så såg det ut då men det är som sagt ett tag sedan!
Imorgon flyger jag och Milla med Henrik upp till Stockholm för ett möte. Hinner nog inte med datorn förrän kvällen då men det skadar ju inte :P
Nästa vecka har vi massor av planer och veckan därpå är det ännu mer.
Har ni något roligt på gång?
Ord och uttryck som borde förbjudas...
..... att använda till barn (och vuxna för den delen) med AUTISM!
Jag drar några exempel: (A står för autism och S står för svar)
A: - Vart skall vi?
S: - Iväg!
Exempel två:
A: - Kan jag få den saken/göra det?
S: - Kanske, jag vet inte
Exempel tre:
A: - När vet du det då?
S: - snart, lite senare, strax, om en stund
Barn med autism har svårt när de inte vet vad som skall hända och när det skall hända. Får de inte bra svar på de frågorna kan det uppstå obehagliga situationer helt i onödan.
Det finns FEM enkla regler som man kan ha i åtanke när man umgås med bokstavstolkare, framför allt den yngre gruppen av oss, de som inte hunnit lära sig sådant genom verklighetstörnar och annat.
Det enda du egentligen behöver tänka på är att ha svar på följande frågor:
NÄR?
VAR?
MED VEM?
HUR LÄNGE?
VARFÖR?
Vanliga dödliga kan ju lista ut svaren per automatik eller så är de inte lika beroende av att veta för att fungera på ett sätt som gillas av normen (neurotyper).
Hur enkelt som helst, om man bara vet, eller hur? ;-)
Jag drar några exempel: (A står för autism och S står för svar)
A: - Vart skall vi?
S: - Iväg!
Exempel två:
A: - Kan jag få den saken/göra det?
S: - Kanske, jag vet inte
Exempel tre:
A: - När vet du det då?
S: - snart, lite senare, strax, om en stund
Barn med autism har svårt när de inte vet vad som skall hända och när det skall hända. Får de inte bra svar på de frågorna kan det uppstå obehagliga situationer helt i onödan.
Det finns FEM enkla regler som man kan ha i åtanke när man umgås med bokstavstolkare, framför allt den yngre gruppen av oss, de som inte hunnit lära sig sådant genom verklighetstörnar och annat.
Det enda du egentligen behöver tänka på är att ha svar på följande frågor:
NÄR?
VAR?
MED VEM?
HUR LÄNGE?
VARFÖR?
Vanliga dödliga kan ju lista ut svaren per automatik eller så är de inte lika beroende av att veta för att fungera på ett sätt som gillas av normen (neurotyper).
Hur enkelt som helst, om man bara vet, eller hur? ;-)
Rutiner, rutiner, rutiner...
För oss som har barn med diverse diagnoser inom NPF så kan jag meddela att sommarlovet till slut blir riktigt, riktigt jobbigt! (NPF betyder neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för er som missat det. Exempelvis, ADHD, Asperger och Tourette är några sådana).
Barn med NPF kan fungera precis som barn utan NPF om människorna och miljön runt omkring är anpassad efter deras särskilda behov. Några exempel är; människor med stort tålamod omkring sig, människor med stor förtåelse för det som avviker från normen. I skolan kan det handla om att få en avskärmad miljö. Jag menar inte att sitta själv i ett annat klassrum utan det kan handla om att få en skärmvägg för att slippa distraktioner. Det kan handla om att få sitta med lurar och lyssna på musik och stänga ute distraktioner. Framförallt tycker jag det handlar om att bli bemött med respekt och inte bli bemött som den där tröga, jobbiga "jävla" ungen. Framför allt att inte bli bemött som om man kan om man bara skärper till sig.
Efter sommarlov får man liksom börja om från början med det mesta och ingen fattar varför för allt fungerade ju så bra innan sommarlovet. Det blir så varenda år. Det verkar vara svårt att ta in för många att det verkligen fungerar så. Nu pratar jag generellt alltså, ingen utpekad utan överlag!
Det handlar naturligtvis om bristen på rutiner!!! Som förälder till sex barn och ett bonusbarn så är det inte lätt att hålla rutiner under ca 10 veckor när alla vill olika och är vana vid olika rutiner. Nu när skolan närmar sig igen är vi rätt så trötta på varandra med andra ord.
Om man jämför med en termometer som står på normaltemp i början av sommarlovet så har den exploderat nu när det är någon vecka kvar.
Nästa vecka skickar jag iväg två av barnen till fritids igen. De skall få hinna vänja sig vid skolan innan den börjar och dessutom slipper jag känna att man får hysteriska anfall hela tiden för att ingen lyssnar och alla gör precis tvärtom.
Jag tycker det känns bra att vi snart är tillbaks i vardagslunket även om jag kommer sakna att inte behöva ha rutiner. Det finns plus och minus med det mesta. Det blir liksom mera tid för kärlek när vardagen fungerar ;)
Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, asperger, autism, rutiner, sommarlov
Barn med NPF kan fungera precis som barn utan NPF om människorna och miljön runt omkring är anpassad efter deras särskilda behov. Några exempel är; människor med stort tålamod omkring sig, människor med stor förtåelse för det som avviker från normen. I skolan kan det handla om att få en avskärmad miljö. Jag menar inte att sitta själv i ett annat klassrum utan det kan handla om att få en skärmvägg för att slippa distraktioner. Det kan handla om att få sitta med lurar och lyssna på musik och stänga ute distraktioner. Framförallt tycker jag det handlar om att bli bemött med respekt och inte bli bemött som den där tröga, jobbiga "jävla" ungen. Framför allt att inte bli bemött som om man kan om man bara skärper till sig.
Efter sommarlov får man liksom börja om från början med det mesta och ingen fattar varför för allt fungerade ju så bra innan sommarlovet. Det blir så varenda år. Det verkar vara svårt att ta in för många att det verkligen fungerar så. Nu pratar jag generellt alltså, ingen utpekad utan överlag!
Det handlar naturligtvis om bristen på rutiner!!! Som förälder till sex barn och ett bonusbarn så är det inte lätt att hålla rutiner under ca 10 veckor när alla vill olika och är vana vid olika rutiner. Nu när skolan närmar sig igen är vi rätt så trötta på varandra med andra ord.
Om man jämför med en termometer som står på normaltemp i början av sommarlovet så har den exploderat nu när det är någon vecka kvar.
Nästa vecka skickar jag iväg två av barnen till fritids igen. De skall få hinna vänja sig vid skolan innan den börjar och dessutom slipper jag känna att man får hysteriska anfall hela tiden för att ingen lyssnar och alla gör precis tvärtom.
Jag tycker det känns bra att vi snart är tillbaks i vardagslunket även om jag kommer sakna att inte behöva ha rutiner. Det finns plus och minus med det mesta. Det blir liksom mera tid för kärlek när vardagen fungerar ;)
Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, asperger, autism, rutiner, sommarlov
Bildsummering av dagen!
Helt apropå målades fönsterfoder! Jag satte upp hyllorna i stor tös rum och mina krukväxter fick omvårdnad utomhus idag. Man får gjort mycket när man väl kommer igång. Jag har ingen broms när jag väl börjat vilket är bra ibland men mindre bra andra gånger.
Imorgon skall vi åka till min pappa och låna hans släpkärra. Vi har ju röjt på vinden, bytt toalett, och allmänt samlat en massa skit på utsidan som skall köras till tippen. Vi skall dessutom hämta hem fönster och material för att bygga igen där det suttit ett fönster.
Lillvildan har varit på läger idag med och efter det följde hon med en kompis hem. Hon skall hämtas vid åttatiden.
Lilla Millas fötter i morse :)
Vi gjorde egen isglass på saft och frusna bär
Gubben målar fönsterfoder på skuggsidan. Jag är höjdrädd så jag tog de i marknivå på solsidan
Som ni ser är det den väggen jag börjat skrapa med
Växterna fick lite omvårdnad.
Har ni gjort något särskilt idag? Själv har jag fortfarande en massa överskottsenergi som jag inte riktigt vet vart jag skall göra av. ADHD när den är som bäst. När man får gjort en massa alltså. Vanligtvis får man inte gjort ett skit utan bara påbörjar saker som aldrig blir klara :P
Ha en fortsatt fin kväll!!
Imorgon skall vi åka till min pappa och låna hans släpkärra. Vi har ju röjt på vinden, bytt toalett, och allmänt samlat en massa skit på utsidan som skall köras till tippen. Vi skall dessutom hämta hem fönster och material för att bygga igen där det suttit ett fönster.
Lillvildan har varit på läger idag med och efter det följde hon med en kompis hem. Hon skall hämtas vid åttatiden.
Lilla Millas fötter i morse :)
Vi gjorde egen isglass på saft och frusna bär
Gubben målar fönsterfoder på skuggsidan. Jag är höjdrädd så jag tog de i marknivå på solsidan
Som ni ser är det den väggen jag börjat skrapa med
Växterna fick lite omvårdnad.
Har ni gjort något särskilt idag? Själv har jag fortfarande en massa överskottsenergi som jag inte riktigt vet vart jag skall göra av. ADHD när den är som bäst. När man får gjort en massa alltså. Vanligtvis får man inte gjort ett skit utan bara påbörjar saker som aldrig blir klara :P
Ha en fortsatt fin kväll!!
Idag saknar jag körkort
Livet har liksom gått så fort och annat har prioriterats så det har aldrig blivit av att jag tagit körkort. Idag skall jag med tre bussbyten, ta mig och mellansonen, samt hans fyra kollin (tre väskor och en kasse) och barnvagnen till lägeruppsalingsplatsen. Detta tar 20 minuter med bil, 45 minuter till en timma tar det med bussbytena därav min önskan av att ha körkort.
Vanligtvis saknar jag inte körkort så mycket, jag har gångavstånd till jobbet, gott o buss och spårvagn o man skall ta sig någonstans. Maken brukar storhandla eller så gör vi det tillsammans.
Det är sådana här tillfällen som man tycker att det vore bra om man tog det där körkortet någon gång.
Fast det är klart, vill man utsätta sig för den här förnedringen?
Ett helt eget kapitel i trafikverkets riktlinjer gällande körkort när man har ADHD
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk utvecklings-störning
Allmänt
1 § Detta kapitel gäller
1. ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception), autismspektrumtillstånd (t. ex. Aspergers syndrom), Tourettes syndrom, samt
2. psykisk utvecklingsstörning.
Innehav
2 § Allvarlig psykisk utvecklingsstörning utgör hinder för innehav. Med sådan störning avses här djupgående, svår eller måttlig mental retardation enligt DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) eller grav, svår eller medelsvår psykisk utvecklingsstörning enligt ICD (Inter-national Classification of Diseases).
3 § Vid diagnoser som anges i 1 § 1 och vid annan psykisk utvecklingsstörning än sådan som anges i 2 § ska symptomen prövas från trafiksäkerhetssynpunkt. Om dessa bedöms inne-bära en trafiksäkerhetsrisk föreligger hinder för innehav.
4 § Vid bedömning enligt detta kapitel ska störningar av impulskontroll, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och omdöme samt tvångsmässig fixering beaktas.
Förekomst av kognitiva störningar samt psykiska sjukdomar och störningar ska även bedömas med beaktande av vad som sägs i 10 kap. och i 14 kap.
VVFS 2008:158
32
5 § Bedömningen enligt 3 och 4 §§ ska göras mot bakgrund av
1. funktionsnedsättningens konsekvenser för det dagliga livet,
2. förekomst av beroende, missbruk eller över- konsumtion av alkohol, narkotika eller annan substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon,
3. förmågan att följa regler och förstå andras beteende i trafiken, samt 4. kriminalitet.
6 § Vid läkemedelsbehandling för tillstånd som avses i detta kapitel ska behandlingseffekt och behandlingsföljsamhet särskilt beaktas.
Exempel på sådana läkemedel är Concerta, Ritalin och Strattera.
7 § Vid innehav i grupp II och III ska den ökade trafiksäker-hetsrisk som följer med sådant innehav beaktas.
Villkor om läkarintyg m.m.
8 § Behovet av villkor om läkarintyg ska bedömas mot bak-grund av förhållandena i det enskilda fallet.
Allmänt råd
Vid behandling med läkemedel enligt 6 § bör villkor om läkarintyg föreskrivas och prövning av frågan om fortsatt innehav göras så länge behandling pågår och därefter vid minst ytterligare ett tillfälle.
Jag vågar påstå att det finns en och annan bilförare utan ADHD som skulle behöva extrakontrollerna lite bättre. Visst är det bra att man utför kontroller men det borde göras på ALLA bilförare med jämna mellanrum, inte bara de som varit öppna med sin diagnos.
Vanligtvis saknar jag inte körkort så mycket, jag har gångavstånd till jobbet, gott o buss och spårvagn o man skall ta sig någonstans. Maken brukar storhandla eller så gör vi det tillsammans.
Det är sådana här tillfällen som man tycker att det vore bra om man tog det där körkortet någon gång.
Fast det är klart, vill man utsätta sig för den här förnedringen?
Ett helt eget kapitel i trafikverkets riktlinjer gällande körkort när man har ADHD
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk utvecklings-störning
Allmänt
1 § Detta kapitel gäller
1. ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception), autismspektrumtillstånd (t. ex. Aspergers syndrom), Tourettes syndrom, samt
2. psykisk utvecklingsstörning.
Innehav
2 § Allvarlig psykisk utvecklingsstörning utgör hinder för innehav. Med sådan störning avses här djupgående, svår eller måttlig mental retardation enligt DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) eller grav, svår eller medelsvår psykisk utvecklingsstörning enligt ICD (Inter-national Classification of Diseases).
3 § Vid diagnoser som anges i 1 § 1 och vid annan psykisk utvecklingsstörning än sådan som anges i 2 § ska symptomen prövas från trafiksäkerhetssynpunkt. Om dessa bedöms inne-bära en trafiksäkerhetsrisk föreligger hinder för innehav.
4 § Vid bedömning enligt detta kapitel ska störningar av impulskontroll, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och omdöme samt tvångsmässig fixering beaktas.
Förekomst av kognitiva störningar samt psykiska sjukdomar och störningar ska även bedömas med beaktande av vad som sägs i 10 kap. och i 14 kap.
VVFS 2008:158
32
5 § Bedömningen enligt 3 och 4 §§ ska göras mot bakgrund av
1. funktionsnedsättningens konsekvenser för det dagliga livet,
2. förekomst av beroende, missbruk eller över- konsumtion av alkohol, narkotika eller annan substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon,
3. förmågan att följa regler och förstå andras beteende i trafiken, samt 4. kriminalitet.
6 § Vid läkemedelsbehandling för tillstånd som avses i detta kapitel ska behandlingseffekt och behandlingsföljsamhet särskilt beaktas.
Exempel på sådana läkemedel är Concerta, Ritalin och Strattera.
7 § Vid innehav i grupp II och III ska den ökade trafiksäker-hetsrisk som följer med sådant innehav beaktas.
Villkor om läkarintyg m.m.
8 § Behovet av villkor om läkarintyg ska bedömas mot bak-grund av förhållandena i det enskilda fallet.
Allmänt råd
Vid behandling med läkemedel enligt 6 § bör villkor om läkarintyg föreskrivas och prövning av frågan om fortsatt innehav göras så länge behandling pågår och därefter vid minst ytterligare ett tillfälle.
Jag vågar påstå att det finns en och annan bilförare utan ADHD som skulle behöva extrakontrollerna lite bättre. Visst är det bra att man utför kontroller men det borde göras på ALLA bilförare med jämna mellanrum, inte bara de som varit öppna med sin diagnos.
Nu skall jag lämna mellansonen på läger, vi syns senare!
en, två, tre, fyra
...av barnen har lämnats/gett sig av och två är lediga.
Stor son skulle med sin eftermiddagsgrupp och bada så han hade matsäck med. Lillvildan har fått dispans att vara på fritids trots att jag är föräldraledig. Mestadels på grund av diagnos och allt vad den innebär.
Mellansonen har fritids. Personkrets 1 ger tillgång till LSS (lagen om särskilt stöd). Innan barnet fyllt tolv så får man eftermiddagsomorg pga diagnos men när de fyllt tolv får man söka enligt LSS.
Barn med autism föredrar som ni vet rutiner och så väl förspänt har vi att rutinerna kan upprätthållas, för de som behöver dem, nästan hela sommaren. Fritids stänger i fyra veckor men de veckorna har vi så väl planerat att de fungerar bra ändå.
Själv sitter jag som bäst och försöker planera in sommaren med olika aktiviteter och roliga saker just för att göra det så smidigt som möjligt för oss föräldrar.
Tips någon?
Lilleman har nyss promenerats till dagis med. De skall ha disco på dagis och innan hämtning sen skall jag ha utvecklingssamtal där.
Vad har ni för planer för dagen?
Stor son skulle med sin eftermiddagsgrupp och bada så han hade matsäck med. Lillvildan har fått dispans att vara på fritids trots att jag är föräldraledig. Mestadels på grund av diagnos och allt vad den innebär.
Mellansonen har fritids. Personkrets 1 ger tillgång till LSS (lagen om särskilt stöd). Innan barnet fyllt tolv så får man eftermiddagsomorg pga diagnos men när de fyllt tolv får man söka enligt LSS.
Barn med autism föredrar som ni vet rutiner och så väl förspänt har vi att rutinerna kan upprätthållas, för de som behöver dem, nästan hela sommaren. Fritids stänger i fyra veckor men de veckorna har vi så väl planerat att de fungerar bra ändå.
Själv sitter jag som bäst och försöker planera in sommaren med olika aktiviteter och roliga saker just för att göra det så smidigt som möjligt för oss föräldrar.
Tips någon?
Lilleman har nyss promenerats till dagis med. De skall ha disco på dagis och innan hämtning sen skall jag ha utvecklingssamtal där.
Vad har ni för planer för dagen?
Idag är en sån där dag...
...när jag upplever att det är stökigt, skitigt, jobbigt, rörigt överallt. Då blir jag en sådan där jobbig morsa som går omkring och muttrar och städar i rena ilskan ända tills behovet går över. Jag känner frustration över att ingenting någonsin blir klart, att det finns så mycket som måste göras och känner att det enklaste vore att sälja huset och flytta in i något nytt, fräsch, modernt och nyckelfärdigt. Blääääääähhhhhh...
Fast sen går det över och så är man tacksam för att man har det så bra som man har det ändå så slutar man gnälla och börjar planera för hur man skall börja beta av alla måste göra grejer. Det svänger friskt men det gör det när man har ADHD. Det viktiga i det hela är att man inte blir destruktiv.
Jag har tyvärr förmågan att skjuta upp saker tills det nästan blir för sent och nu har jag en sådan sak som stressar mig ofantligt. Stressen över det gör att jag inte får gjort något av alla måsten. Däremot fick jag städat ur ett rum ordentigt förut.
Jaja, det blir nog bra med lite mat i magen. Nu bllir det frukost här så jag återkommer.
Fast sen går det över och så är man tacksam för att man har det så bra som man har det ändå så slutar man gnälla och börjar planera för hur man skall börja beta av alla måste göra grejer. Det svänger friskt men det gör det när man har ADHD. Det viktiga i det hela är att man inte blir destruktiv.
Jag har tyvärr förmågan att skjuta upp saker tills det nästan blir för sent och nu har jag en sådan sak som stressar mig ofantligt. Stressen över det gör att jag inte får gjort något av alla måsten. Däremot fick jag städat ur ett rum ordentigt förut.
Jaja, det blir nog bra med lite mat i magen. Nu bllir det frukost här så jag återkommer.
Morgonstund har guld i mund?
Jag är nog villig att hålla med om man skall tolka "guld i mund" som att morgonstunden är en slags kvalitetstid. Har alltid haft svår att tolka de där uttrycken. Sitter här och njuter av tystnad och ensamhet innan sommarlovslediga barn vaknar och vänder på lugnet. Har fått iväg de stora pojkarna till skolan i varje fall. De börjar sitt sommarlov först nästa vecka.
Jag har börjat planera inför höstens start av aktiviteter och kom ihåg redan. Jag har beställt en enorm väggkalender. Den är hela 65x80 cm och följande står att läsa:
"Med Hela Året Runt är det lätt att skapa ordning och reda. Skriv in utflykter, födelsedagar, teman m.m. och ni har en gemensam almanacka. I arbetet med Hela Året Runt ges naturliga tillfällen att integrera olika ämnen. Matematik - temperaturanteckningar, statistik, tid. So – väderrapportering. Eng – veckodagar, väder".
Den är huvudsakligen tänkt till skolklasser men om man som vi har en stor familj och dessutom när flera av barnen har ett extra stort behov av tydlighet så passar den här perfekt. Det underlättar, att veta vad som skall hända och att man kan sätta bild på årstider, väder och annat, för barn (och vuxna) med autism och ADHD.
Jag har börjat planera inför höstens start av aktiviteter och kom ihåg redan. Jag har beställt en enorm väggkalender. Den är hela 65x80 cm och följande står att läsa:
"Med Hela Året Runt är det lätt att skapa ordning och reda. Skriv in utflykter, födelsedagar, teman m.m. och ni har en gemensam almanacka. I arbetet med Hela Året Runt ges naturliga tillfällen att integrera olika ämnen. Matematik - temperaturanteckningar, statistik, tid. So – väderrapportering. Eng – veckodagar, väder".
Den är huvudsakligen tänkt till skolklasser men om man som vi har en stor familj och dessutom när flera av barnen har ett extra stort behov av tydlighet så passar den här perfekt. Det underlättar, att veta vad som skall hända och att man kan sätta bild på årstider, väder och annat, för barn (och vuxna) med autism och ADHD.
Klicka på bilden för att läsa mer och komma till inköpsstället. Majema heter de.
Detta däremot, det är KÄRLEK det! Tänk att idag är Milla nio veckor!
Det var ett tag sedan jag marknadsförde ADHD
Jag envisas ju med att lyfta fram de positiva sidorna av ADHD. Ni är säkert medvetna om att det finns en hel del fördomar kring diagnoserna. Jag kan citera några;
"Ja men så där fungerar väl alla då och då"
När jag skriver det här citatet så menar jag att den som säger det tycker att man gnäller över låtsassymtom. Det går inte jämföra att ha drag av ADHD när man exempelvis är stressad jämfört med att leva med det 24/7 oavsett stress eller inte.
"Du skall se att det växer bort"
Jag kan förstå att uttrycket är i välmenande syfte och jag bryr mig inte så mycket beroende på vem som säger det. Är det någon nära släkting som är lite äldre så kommer de undan med det men när man hör det från allmäna läkarkåren då kan de få en smätt på näsan.
Nästa citat är fint, det är sådär tre-fyra veckor gammalt och kom från en hög chef på arbetsförmedlingen som arbetar med målgruppen. Jag hävdade att det inte alltid var en fördel att yttra sin "tillgång" när man söker arbete.
Svaret blev; "men ponera att du efter sex månaders arbete får en fast tjänst och då säger att du har en diagnos, då skulle jag känt mig lurad som arbetsgivare".
Alltså det är så dumt så det är pinsamt!
Nog med citat, det var de positiva sidorna vi skulle prata om. Jag använder mig av en lista som tagits fram i olika workshops under ledning av min goda vän Marie som är ADHD coach
Klicka på länken för att komma till källan
Vad jag vill säga är att under rätt omständigheter, i rätt miljö och med rätt förutsättningar kan man gå hur långt som helst. Har du inte det så blir det hur långt som helst fast åt andra hållet. Diagnosen kan vara en väldigt god vän men i fler fall är den ofta en fiende.
Idag skall vi iväg på Nykterhetens dag och kolla på bland annat Spökligan. Återkommer om det lite senare...
Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, positiva egenskaper, awareness, fördomar, myter
Jag överlevde gårdagen
Milla var en fenomenal supporter som sov igenom nästan hela eventet. Hade god hjälp av mina fina vänner om hon pep till vid något tillfälle. Det är inte svårt att hitta omsorgsgivare när det gäller spädbarn.
Dagen började (utan mig) med en föreläsning av Eva-Lena Kjellin som utreder på BNK (barnneuropsykiatrin). Hon pratade om flickor med ADHD. Efter det togs det paus och därefter föreläste Gudrun Schyman om jämställdhet. Hon är ruskigt duktig talare och har en retorik som en annan bara kan drömma om. Underhållande och tydlig. Jag gillar henne.
Om ni klickar på bilden så hittar ni vem som tagit den, den är lånad med andra ord. Jag lägger upp lite bilder från eventet när jag fått dem, glömde bort att fota för egen del :-)
Uppdatering med bilder:
Efter Gudrun var det således min tur. Sammanlagt var det drygt 100 åhörare vilket passar mig bra. Ju fler desto enklare. Jag pratade om delar ur mitt liv, hur snett det kan gå om det vill sig riktigt illa men samtidigt ettt lyckligt slut eftersom det är viktigt att ge hopp.
Det kändes bra, ingen buade i varje fall ;-)
Jag fick en hel del kommentarer efteråt om hur modig jag är och en hel del tack för att jag delar med mig. Sådant gör att det helt klart känns värt att dela sitt liv för att försöka hjälpa andra.
Efter det åt vi lunch och sen åkte jag och Milla hem. Det var ytterligare två föreläsare bland annat Kerstin Kristenssson från Dubbelt utsatt samt Ann Björkdahl som är forskare.
Om ni klickar på länken så komme ni till en bättre beskrivning av vad dagen erbjöd. Det känns bra att få ha varit en del av detta, det är viktiga grejer ;-)
Presenter
Ha en fin dag, jag är ledig så jag kommer nog tillbringa en del tid vid datorn idag.
Läs även andra bloggares åsikter om kvinna, adhd, utsathett, jämställdhet, Schyman, diagnos
Dagen började (utan mig) med en föreläsning av Eva-Lena Kjellin som utreder på BNK (barnneuropsykiatrin). Hon pratade om flickor med ADHD. Efter det togs det paus och därefter föreläste Gudrun Schyman om jämställdhet. Hon är ruskigt duktig talare och har en retorik som en annan bara kan drömma om. Underhållande och tydlig. Jag gillar henne.
Om ni klickar på bilden så hittar ni vem som tagit den, den är lånad med andra ord. Jag lägger upp lite bilder från eventet när jag fått dem, glömde bort att fota för egen del :-)
Uppdatering med bilder:
Efter Gudrun var det således min tur. Sammanlagt var det drygt 100 åhörare vilket passar mig bra. Ju fler desto enklare. Jag pratade om delar ur mitt liv, hur snett det kan gå om det vill sig riktigt illa men samtidigt ettt lyckligt slut eftersom det är viktigt att ge hopp.
Det kändes bra, ingen buade i varje fall ;-)
Jag fick en hel del kommentarer efteråt om hur modig jag är och en hel del tack för att jag delar med mig. Sådant gör att det helt klart känns värt att dela sitt liv för att försöka hjälpa andra.
Efter det åt vi lunch och sen åkte jag och Milla hem. Det var ytterligare två föreläsare bland annat Kerstin Kristenssson från Dubbelt utsatt samt Ann Björkdahl som är forskare.
Om ni klickar på länken så komme ni till en bättre beskrivning av vad dagen erbjöd. Det känns bra att få ha varit en del av detta, det är viktiga grejer ;-)
Presenter
Ha en fin dag, jag är ledig så jag kommer nog tillbringa en del tid vid datorn idag.
Läs även andra bloggares åsikter om kvinna, adhd, utsathett, jämställdhet, Schyman, diagnos
Det börjar närma sig - Kvinnor, ADHD - Utsatthet!
Den 18 maj föreläser jag på en konferens om kvinnor med ADHD och utsatthet. Fler föreläsare är bland annat Gudrun Schyman, Eva-Lena Kjellin (BNK), Kerstin Kristenssen (Dubbelt Utsatt). Jag skall berätta delar av mitt liv, vägen tillbaka och läsa två stycken ur min bok.
"att beskriva den exakta känslan av att gå till sängs med vetskapen om att en psykopat har pekat ut exakt var i din lägenhet han har gömt en laddad pistol är inte enkelt men jag gör ett försök. Tilläggas skall att han har tryckt ner ditt självförtroende genom att fysiskt och psykiskt misshandla dig i många år. Han har hotat med att ta barnen och försvinna om du lämnar honom. Han har hotat med att ställa till det för dig och dina nära på alla tänkbara sätt om du inte gör som han vill. Han har hotat med allt som går att hota med under alla år.
Hur tror ni att man mår levandes efter de premisserna? Hur tror ni hjärnan
fungerar? Jag skall ge er några ganska talande exempel:
När du lägger dig ner så är du klarvaken
Du ligger och lyssnar efter minsta lilla ljud
Du vågar inte blunda
Du vågar knappt andas
Du känner bara hat och förakt för personen
Du är livrädd
När han kommer till dig så vet du att du måste låtsas som om du vill att
han skall göra det
Du vet att om du visar minsta lilla tecken på att vara ogillande så kommer
han ta fram pistolen och använda den
Du tar emot
Du lider
Du väntar tills han skall somna
Du börjar återigen planera en flykt
På morgonen vaknar du av att han står med minsta barnet på höften med
ett hånleende
Då försvinner allt hopp
Du är fast
Antingen kommer du dö eller så får du leva såhär resten av ditt liv."
Ja men det var då, jag är förbi, jag överlevde och vet ni vad? Det finns andra som också vill överleva därför försöker jag komma ut då och då och beskriva att det faktiskt går att komma tillbaka och leva ett normalt liv fastän man varit begravd i allehanda skit.
Ha en fin dag!!
"att beskriva den exakta känslan av att gå till sängs med vetskapen om att en psykopat har pekat ut exakt var i din lägenhet han har gömt en laddad pistol är inte enkelt men jag gör ett försök. Tilläggas skall att han har tryckt ner ditt självförtroende genom att fysiskt och psykiskt misshandla dig i många år. Han har hotat med att ta barnen och försvinna om du lämnar honom. Han har hotat med att ställa till det för dig och dina nära på alla tänkbara sätt om du inte gör som han vill. Han har hotat med allt som går att hota med under alla år.
Hur tror ni att man mår levandes efter de premisserna? Hur tror ni hjärnan
fungerar? Jag skall ge er några ganska talande exempel:
När du lägger dig ner så är du klarvaken
Du ligger och lyssnar efter minsta lilla ljud
Du vågar inte blunda
Du vågar knappt andas
Du känner bara hat och förakt för personen
Du är livrädd
När han kommer till dig så vet du att du måste låtsas som om du vill att
han skall göra det
Du vet att om du visar minsta lilla tecken på att vara ogillande så kommer
han ta fram pistolen och använda den
Du tar emot
Du lider
Du väntar tills han skall somna
Du börjar återigen planera en flykt
På morgonen vaknar du av att han står med minsta barnet på höften med
ett hånleende
Då försvinner allt hopp
Du är fast
Antingen kommer du dö eller så får du leva såhär resten av ditt liv."
Ja men det var då, jag är förbi, jag överlevde och vet ni vad? Det finns andra som också vill överleva därför försöker jag komma ut då och då och beskriva att det faktiskt går att komma tillbaka och leva ett normalt liv fastän man varit begravd i allehanda skit.
Ha en fin dag!!
