Idrott och neurodiversitet

Ingen annanstans än inom kampsporten har jag upplevt att det fungerat bra med mina barn som har "funktionsvariationer". Jag minns när min äldste son var runt sju år och glad i hågen, full av energi, skulle få börja klättra på en av klätterklubbarna i staden vi bor. Det tog kanske två gånger sedan sade personalen att han inte var välkommen mer. "Det fungerar inte att ha honom i gruppen". Jag säger inte att det här gäller överallt och i alla idrottsföreningar men det är inget ovanligt. 
 
Den händelsen ledde till att sonen inte prövade någon annan idrott som man utövar tillsammans med andra förrän efter han fyllt tjugo år. Då blev det kampsport. Han prövade trampolin ett tag men de fick aldrig chansen att utvecklas, de bara hoppade. Ingen tog den gruppen på allvar trots att vi betalade samma summa som de som ville satsa. Kändes lite som att de ville idka välgörenhet men egentligen inte hade tid. 
 
Självklart finns det undantag, jag har barn som spelar fotboll och det har fungerat bra men där är diversiteten inte lika märkbar och därför inte heller ett problem. 
 
Hur som helst, kampsporten har blivit en livsstil. Miljön, människorna, empatin, allt fungerar på ett helt annat sätt. Det finns en tydlighet som jag inte ser någon annanstans, ett tålamod och en vilja om att alla skall förstå och att alla skall hänga med. Det finns en anda där det blir tydligt att man är familj. Min erfarenhet är att känslan av att man är bra på något blir starkare. Det kanske handlar om individer, kanske är vi som haft tur att hitta rätt klubbar, jag vet inte men kampsporten har förändrat allt till det bättre.
 
 
Foto Kewin Bertilsson
Visa fler inlägg