Våga prata om suicid!

När jag var 13 år försökte jag avsluta mitt liv första gången. Efter det följde ganska många år med svår ångest, fler försök, ätstörningar och självmedicinering med olika droger. Livet var mörkt, hemskt och totalt meningslöst under en väldigt lång period. Jag kommer inte gå in på allt som hände för det är inte det som är poängen. Idag vet vi så mycket mer om psykisk ohälsa än vad vi gjorde på 80-talet så idag borde det inte finnas några ursäkter för att inte kunna hantera det.
 
Jag brukar säga att jag inte hade velat haft det på något annat sätt för idag är jag så stark som någon kan bli. Jag har mina erfarenheter i bagaget vilka har gjort mig ödmjuk inför andra människors mående. Jag tror inte att jag hade varit lika förstående och öppensinnad om jag inte hade upplevt avgrunden själv. Jag skäms inte över mitt förflutna, jag har gjort det men idag vet jag bättre.
 
Vad jag vill komma till är att oavsett om en själv har erfarenhet och vet vad det innebär att må dåligt så står man handfallen och låst i någon slags ångest när samma djävla ångest drabbar ens barn. Jag hade kunnat utsätta mig själv för precis vad som helst om det innebar att mina barn skulle slippa gå igenom samma helvete som jag själv gjorde inombords. Jag älskar mina barn. Min dotter är en helt fantastisk ung människa och hennes mod när det kommer till att prata om sitt dåliga mående är fenomenalt. Hon är min förebild på många sätt. Nu fyller hon snart 22 år och detta filmklippet är från tre år tillbaka men det tål att delas om och om igen. Våga prata om det som trots ny kunskap fortfarande är tabu.