När en både förstår och känner för att döda typ
För några år sedan hittade en av mina ungar tillbaka till fotbollen. Mamman här blev superexalterad när hon upptäckte att det var ett genuint intresse som aldrig tycktes ta slut. Jag menar, 0% frånvaro! Det fanns ingenting som stoppade hen från att gå till träningen oavsett väder och vind. En av anledningarna till att exalteringen uppstod var naturligtvis att jag själv hamnade supersnett som ung bland annat för att jag inte hade någon idrottsgemenskap eller annat att fokusera på. Ungen och jag har ganska liknande förutsättningar utan att för den saken skull bli allt för detaljerad. Allt var frid och fröjd, hen kämpade på genom med- och motgångar.
Så en dag, i 12-13 års åldern kom ett meddelande att det tyvärr var för få spelare kvar för att kunna bibehålla ett komplett lag men det fanns möjlighet att provspela för juniorerna. Ok, tänkte inte så mycket mer på det. En hel drös av ungarna slutade men min unge och några till valde att provspela. HEN PLATSADE INTE, ni vet ungen med 0% frånvaro som andades fotboll, som somnade tittandes på matcher i telefonen på kvällarna, som var ute och spelade varenda dag efter skolan även på icke träningsdagar. HEN PLATSADE INTE. Ok, jag vet att hen inte var lagets bästa spelare men engagemanget och ett och annat mål blev det ju. Jag var i chock!
Alltså det var nog det tyngsta besked jag någonsin behövt ge något av mina barn, en av de största klumparna i magen jag någonsin haft. Jag blev först ledsen för hens skull, därefter förbannad. Ni vet när en är så arg att en skulle vilja slå någon på käften (nähä, alltså men jo jag blir ofta så arg). Jag tänkte nu kommer hela hens värld rasa samman, föreställde mig att hen hamnade i fel umgänge och att allt skulle gå åt helvete. Ville liksom skylla på någon. Funderade över varför de toppsatsade så tidigt och tyckte det var för bedrövligt helt enkelt.
Efter ett tag lugnade jag ner mig, insåg att finns det inte tillräckligt med spelare så finns det inte, vill ett lag bara satsa på spelare som presterar hela tiden så är det det de gör. Ok, hen platsade inte. Själv kan jag ingenting om fotboll så jag hade inte kunnat hjälpa till heller, även om jag hade kunnat så hade det inte funnits tillräckligt för ett lag ändå. Så naturligtvis förstår jag. Vill de elitsatsa så finns det inte plats för någon välgörenhet.
Som tur är så har jag en unge med skinn på näsan, hen hittade ett nytt lag. Det har tagit tid att komma in i gruppen, den har ju funnits ett tag. Det har inte blivit lika många matcher och 0% frånvaron den sprack efter några veckor. Motivationen har varit så där men hen hänger kvar i varje fall. Jag håller alla tummar att intresset håller i sig eftersom jag vet hur bra idrott är för människan.
Jag är inte bitter på något sätt, jag förstår den här sorteringen på ett sätt men samtidigt så är det tufft att hantera. Jag tror till exempel inte att jag reagerat på det lika starkt om min unge platsat.