Jag gillar att ge mig själv utmaningar
Många gånger så hoppar jag på saker som låter fantastiskt häftigt och så kommer jag på någon dag efter, shit vad har jag gett mig in i. Jag hatar dock att inte fullfölja så då är det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag skall. Jag är fortfarande impulsiv och saknar till viss del konsekvenstänk men idag handlar impulserna inte om destruktivitet, det mesta är konstruktiv. Jag tror att det är den stora skillnaden.
När jag var yngre följde jag varenda impuls, det har lett mig in på många omvägar i livet kan man säga. (Läs min självbiografi). Jag vågar påstå att den stora förändringen skedde när jag väntade mitt första barn och sedan dess har jag jobbat med mig själv på olika mindre destruktiva sätt för att komma vidare i livet. Vissa steg har tagit flera år, andra har ramlat på plats på nolltid. Var sak har fått ta sin tid. En del av "uppvaknandet" var föräldraskapet, en annnan del att få dela med mig av min historia. Jag har föreläst i många år för olika myndigheter, privatpersoner, skolor och annat och delat en ganska hemsk men viktig historia om att ta sig tillbaka trots att man har oddsen emot sig. Det finns fler naturligtvis men dessa var startskotten.
 
 
Idag är jag precis den person jag vill vara. Jag rensar bort energitjuvar, jag har förmågan att begränsa mig i det jag tar på mig, jag har hittat sätt som reglerar mitt "no filter" på ett sätt som gör att jag inte ställer till det för mig. Jag ältar inte, jag gör saker som får mig att må bra och jag umgås bara med människor som tycker om att umgås med mig. Livsnödvändigt för en person som mig som har horder av fysisk energi men lågt mentalt energiförråd.
Så till det där med utmaningar då. Det är mitt sätt att "droga", för att inte falla tillbaka i destruktiva beteenden så måste jag utmana mig själv med konstruktiva adrenalinhöjande ersättningar. BJJ är en sådan, ensamresande en annan. Finns mängder av fler, en del för privata att prata om andra kanske inte är ögonbrynshöjande för er men stora för mig.
 
Kreativitetslusten faller på
Milla frågade om vi inte kunde pyssla igår. Vi lekte med play doh först och efter det började vi måla. Hahahaha snacka om att gå all in. Det var evigheter sedan jag målade något så jag fastnade lite. Kul i varje fall.Ser ni vilka det skall föreställa?
 
 
 
 
Har klippt ihop lite så detta är väl egentligen detaljer ur målningarna :-)
Veckorna går sjukt fort
Varannan vecka ansvarig för barn, en konstig känsla. Man vill ha koll hela tiden men inser att man samtidigt behöver släppa och låta den andre föräldern ta ansvar med. Det finns så mycket saker som jag egentligen visste men ändå får ta när det kommer när det gäller ha barnen varannan vecka efter skilsmässa.
Till exempel;
  • I en viss ålder så tycker barnen att man kan försöka spela ut föräldrar mot varandra, särskilt i frågor där de vet att vi kanske inte är helt överens i alla lägen. Har du pengar? Nä då kanske pappa har o.s.v. Får jag åka dit, nej, nä då frågar jag mamma istället. Det får jag göra hemma hos mamma eller pappa tycker det är ok i varje fall. Känns det igen?
  • I en annan ålder så händer det att de blir väldigt ledsna för att de hellre vill vara hos den ene eller andra föräldern "fel" vecka.-Mamma jag saknar dig (trots att vi nyss skildes åt), eller jag vill till pappa, (en dag innan det är dags). Tunga känslor att hantera.
Framför allt så var det mycket sådant första perioden efter att jag flyttade ut. Nu ett drygt år senare, så händer det fortfarande, men inte alls i samma utsträckning som i början. Jag är helt övertygad om att det har hjälpt att vara fast i rutinerna. Är det pappas vecka så är det pappas vecka och tvärtom. Att inte ge efter för minsta vilja att vara här eller där utan att följa den plan som är sagt från början. Jag märker ganska tydligt hur fel allting blir för alla om det blir ändringar. Skall det vara ändringar (som ibland är nödvändigt på grund av att vi bägge jobbar på annan ort ibland) så måste det planeras och förberedas i god tid innan.
Det här funkar ju bara om bägge föräldrar är överens. Vi har lyckats komma ganska bra överens för det mesta av tiden men det är klart att det inte alltid funkar. Hade allt funkat så hade det väl troligtvis inte funnits någon anledning till att skiljas.
Jag har haft dåligt samvete i perioder, för barnens skull. Det var jag som ville skiljas. I början var det riktigt tufft. Nu kan jag se att ur mitt perspektiv sett så verkar de flesta må bättre av den konstellation som är idag. Barnen får mer av var och en av oss trots att vi ses varannan vecka.
Tuffa beslut som ibland förbättrar ens livssiuation. Det viktiga är att inte hymla, ljuga och samtidigt kanske acceptera mycket känsloutbrott under en längre period. Bekräfta men samtidigt stå fast vid sitt beslut.
Hur har ni andra gjort?