Ansiktsblindhet
"Prosopagnosi (av grek. prosopon ’ansikte’ och agnosia ’okunnighet’), även kallat ansiktsblindhet, är en diagnos på en ovanligt svag förmåga att känna igen mänskliga ansikten.
Personer som lider av olika grad av prosopagnosi har ofta svårt att känna igen människor de borde känna igen och har även lätt att ta miste på person. Detta beror på ett fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan. FFA är en "specialkonstruerad modul" människan har för att kunna hantera ansiktsdata. Felet tros uppkomma på grund av en genmutation. Felet kan uppstå till följd av en fysisk skada i hjärnan men kan också vara medfött. Man brukar tala om tre olika graders ansiktsblindhet. Den stora massan har lätt ansiktsblindhet, d.v.s. de har svårt att lära sig nya ansikten, känner kanske inte igen folk som de bara träffat någon eller några gånger och kan även ha svårt att följa med i filmer och tv-serier med många skådespelare, eftersom de blandar ihop personerna. Det finns också mellansvår ansiktsblindhet, d.v.s. de känner igen familjen, nära vänner, grannar och andra personer de träffar varje dag, men har svårare för t ex nya kollegor, släktingar de inte träffar så ofta eller nya kontakter. Den ovanligaste formen av ansiktsblindhet är svår ansiktsblindhet. De känner inte igen sin familj, sina vänner eller andra personer omkring dem. I väldigt svåra fall känner personen inte igen sitt eget ansikte i spegeln eller på ett fotografi."
I den här familjen finns ansiktsblindhet av den mellansvåra varianten. Det är ett ganska fascnerande tillstånd. Mest fascnerande är hur männskr reagerar som inte blir igenkända när de förväntar sig att bli det. De flesta tar det med ro men jag har även upplevt att någon/några blivt förnärmade. Vet inte hur jag själv skulle reagera faktiskt men det är kul att fundera på sådant.
Jag lider lite av det där vilket ger mig huvudbry eftersom jag arbetar i affär. Jag har fått ta hjälp av chefen många gånger för att fråga om det är kunder jag haft tidigare då de pratar med mig som om de känner mig (bor på en mindre ort)men jag kan inte för mitt liv känna igen dem. Chefen sufflerar då tex tidigare köp osv och jag kan relatera till detta.
Ute på byn blir det också problem då folk ideligen hälsar på mig och jag inte känner igen dem. Jag är heller inte typen som hälsar själv till höger och vänster så jag känner mig ofta som en surkärring.
Jag går förbi familjemedlemmar om jag inte förväntar mig att se dem. Känner dock igen många på rörelsemönstret efter ett tag, eller på snacket.
Förr tyckte jag att det var jättepinsamt men nu har jag åldern med mig att kunna skratta och säga nåt om Alzeimer Light eller nåt och fråga var jag träffat dem tidigare.
Har dock aldrig fått någon diagnos men har haft det så här i hela mitt liv. Minns saker från småskolan, om vi var ute en hel klass och hamnade i en grupp med andra barn...då var jag tvungen att ställa mig utanför gruppen och låta någon "hitta" mig, det var ju alltid någon som undrade varför jag inte stod med vår grupp, om inte annat så gjorde nån av de vuxna det till slut (även om jag oftast då blev utskälld för att jag inte höll mig till gruppen).
oj, måste vara lite jobbigt att inte känna igen folk, själv har jag väldigt svårt för namn, men ansikten går bra=)
Mycket folk på Liseberg igår va??
Har läst om detta och set en film (thriller) om just detta och det är som du beskriver det fascinerande.
Tack för infon. Hade inte en aning om att det var en sjukdom att inte känna igen folk. Dessutom om det går så långt att man inte känner igen sin familj. Det är ju tragisk för dom som lider av det!
Tack för en bra bakgrundsbeskrivning. Jag lider själv av ansiktsblindhet av det lättare slaget. Jag vet inte varför det är mer OK att glömma folks namn än deras utseende, men så känns det definitivt. Då jag dagligen träffar många olika människor genom arbetet har jag ett flertal gånger noterat att samma person blir förnärmad när jag inte känner igen honom (men däremot nästan i detalj kan återge vad han berättat på tidigare träffar). När en annan mötesdeltagare glömt hans namn och allt han tidigare sagt skojas det tvärtom bort med ett överseende leende. Istället nästan skryts det om att man är dålig på att komma ihåg namn. Jag har begåvats med dåligt lokalsinne också (vilket gett mig gott om extramotion och spänning i tillvaron) och undrar om det kan finns beröringspunkter i hjärnan mellan dessa båda egenheter. Är det så för din stora son också?
Detta har jag också problem med. På en lätt eller mellannivå. Jag har presenterat mig för föräldrar på barnens förskola som lämnat vid samma tid som mig varje dag i ett halvårs tid. Jag har också jobbat ihop med min granne och trott att de var två olika personer. I mitt jobb måste jag ju känna igen ansikten så där anstränger jag mig till max och försöker att memorera barnens ansikten och koppla ihop dem med föräldrarnas ansikten. Det tar lite tid och mycket energi men till slut brukar de flesta bitarna falla på plats... lagom tills det kommer en helt ny drös med ungar och föräldrar.
Många pinsamma situationer har det blivit men de flesta verkar tycka att jag är konstig snarare än att bli förnärmade.
