Att anses inte vara som alla andra
Jag vet ju att det inte är någon idé att älta gammal skit och jag har ju fördelen att ha ADHD, dvs jag kommer inte ens ihåg att må dåligt över saker som hänt eftersom de inte finns kvar i minnet.
Ibland funderar jag över vad som är vad i de olika diagnoser jag fått. Sen inser jag att det egentligen är skitsamma. Det är bara jag som fastnat i fällan "behov av att kategorisera". Varför tycker vi människor att det är så viktigt? Ibland funderar jag över om hela mänskligheten blivit begåvad med asperger? Vi bara visar det på olika sätt. Det beror ju lite på från vilken synvinkel man ser saker.
Jag är förälder, jag är inte en perfekt förälder! Det hoppas jag att ingen är, hur skall ungarna då lära sig om livet och känslor och att inte alltid ha medgång? Jag är ingen curlingförälder, jag tror på lära genom att göra. Det är ingenting som jag tänkt ut att så skall jag vara utan jag bara är sådan. Med ADHD kan man försöka planera hur mycket som helst, det blir alltid som det blir ändå. De där impulserna är inte särskilt lättmanövrerade om man säger så.
Om mina barn skulle få frågan om hur jag är som mamma så skulle de antagligen säga; -gapig, pinsam, barnslig, men ganska älskvärd ändå.
Det är sällan jag hinner tänka innan jag reagerar och det jobbar jag stenhårt med. Ibland är det bra att man inte hinner tänka men för det allra mesta så är det mindre bra. Jag har valt en metod för att underlätta i varje fal. En metod som på sätt och vis kringgår poblematiken. Jag undviker helt enkelt situationer, i den mån det går, där det inte är så bra att inte ha hunnit tänka klart.
Jag kan ge ett exempel. När jag var yngre (innan barnen) åkte jag ofta på stryk för att jag la mig i situationer som jag inte har att göra med. Idag så går jag ifrån om jag känner att jag har svårt att inte lägga mig i. Jag tar ansvar på ett helt annat sätt.
Det är rätt OK att bli vuxen ;)
Det sägs att man kan dra av 30% på sin ålder rent mognadsmässigt om man har ADHD. Så om man räknar årsmässigt är jag mentalt som en 28-åring. (Ni som gillar Matte kan ju snabbt få fram hur gammal jag blir om tre månader då ;))
Själv tycker jag inte att jag är ett dugg barnslig :P
Tack kära du, ja det är svårt att fatta och det känns som igår, var 12 år när det hände...Hua.
Jag har ju nyss hittat hit, men jag tycker att du gör en strålande insatts som mamma....är dåligt insatt i ADHD men fattar att det är tufft.
Ska läsa här ikapp i helgen för din blogg kommer jag defenitivt att föja.
OCH att inte passa in i det "normala" samhället kan man göra på fler sätt ;) att ha fler barn en 2 haha
Kram till dig...
Herregud du (dina barn) beskrev nog mig också... :-O
Hur vet man om man har/inte har någon diagnos..? (Inte menat på ett elakt sätt)!
Vi morsor med ADHD är väl inte ett dugg pinsamma eller barnsiga? ;.D
Vi är bara levnadsglada och närvarande i våra känslor, det är inte alla som är det.
Vi kanske hörs, syns och tar lite mera plats, vi kanske gestikulerar lite mer än andra föräldrar gör när vi vill få våra barns uppmärksamhet när vi pratar(gapar) och vi kanske säger lite fel saker.
Men pinsamma och barnsliga vill jag inte anklaga oss för...vi bara visar våra barn vår kärlek till dem på ett helt annat sätt än andra "normalasvennebananer" gör till sina barn.
Kramar
Jag gillar dig oavsett,eller kanske just FÖR ATT du har den diagnosen!! L
Dessutom beundrar jag dig för vad du gör, både i och utanför hemmet, så det så!
Kram!!
Hej Dotra ! Jag tycker att du gör ett "kanonjobb" Vill nog ändå rekommendera ett "något" lugnare tempo. Jag inser att det är svårt. Jag vet ju vad ADHD är. Men!! Är ju rädd om dig så gör ett försök.
Pappa
Du beskriver 8som vanligt) förbaskat bra hur du har det och det är BRA att du gör så, för det är inte så lätt för "alla andra" att fatta alla gånger, eller hur?
Sedan jag började läsa din blogg har i alla fall jag fått större förståelse för "konstigt folk" (jag vet att det är fel att skrive konstigt folk, men det var så jag tänkte), jag hade JÄTTESVÅRT att "få ihiop" varför somliga i min omgivning uppför sig så "konstigt", varför de tillsynes inte uppförde sig "normalt".
NU fattar jag, och oftast så stör det mig inte det minsta längre, för tyvärr tillhör jag ju den gruppen människor som gärna stoppar in folk i olika fack! Men EGENTLIGEN så är det nog inte så farligt med just det, för det är så JAG fattar och kan hantera olika saker, jag vill i görligaste mån veta vad jag har att göra med, då fungerar allt så mycket bättre i MIN hjärna, då kan jag hantera allt liksom, när jag förstår VARFÖR saker och människor uppför sig så som de gör.
PS: du barnslig? NÄ, varifrån har du fått det???
